BREAKING NEWS: ”Han är snyggast i UFC”,

Gårdagens inkilning gick i heldagens förlovade tecken. Man letade sig redan i den arla lördagsottan upp för att röra sig mot IKSU för ett gympass. Efter att en sämre currymacka från IKSU-bistron fått ställföreträda som lunch styrde vi kosan mot Umeå Arena för att i dess A-hall rigga en liten hockeydrabbning. 

 

Det var inte bara Jens The Kid och hans Crosby-tröja som förberett sig på bästa sätt materialmässigt. Även Kung Erik Lundström hade genom kontakter kommit över en Alexei Kovalev-mundering. 

 

Något som möjliggör en liten bildtävling här på UFC-bloggen. En tävling vi får lov att kalla "Gissa ryssen":

 

 

Med Jonte Jonsson och Jonas Nilsson iförda full målvaktsmundering i varsin kasse anordnades det ganska direkt ett äldre-mot-yngre-spel. Trots en UFC-trupp som redan innan afrikaner och gamla Sundsvallsrävar anslutit innehåller nog med spelare för att annektera en liten del av Polen så lyckades vi bara formera två sexmannalag på isen. Ett yngre med Jonte Johansson (gedigen hockeyrutin från Kålaboda HC), Jens Junior (några ungdomsår i Tegs stolta SK), Wennebro (som gottgjorde för sin knaggliga skridskoteknik med smäckra handleder), Hampe (som trots kortvarig hockeykarriär visade sig vara en kvick snipertyp), Timothy (stor, stark powerforward av Anson Carter-typ) och jag (sarg-ut-back av tråkigaste märke) som tog en stor ledning i inledningen efter att Jonte Johansson gång på gång tagit fart och på bandymanér soloåkt och stänkt dit ett antal baljor. 

 

När dessa räder förbjöds efter ett rådslag bland de äldre så jämnade matchen ut sig och till slut, när allt skulle till att avgöras med ett klassiskt "sista-målet-vinner"-moment, så petade Joel Burström in segermålet. Detta dock långt efter att en storspelande Jonte Jonsson blockerat punkten, något som även en skumögd Christer Lärking kunnat stävjt ifall han varit på plats.

 

Här på bilden syns nunan på Karl Morten Eek – det levande beviset på att en brasklapp alltid bör bifogas när elitserieklubbars sportchefer tittar på spelare som producerat poäng i den norska ligan. 

 

Jag hann med en liten lov på stan efter hockeyn. En knapp på ett bar byxor behövde åtgärdas inför kvällens festligheter. En enkel syuppgift på ett antal minuter trodde jag, som är av naiv medelpadsk natur, men det skulle visa sig övermäktigt för hela det västerbottniska beståndet av klädesaffärer. Istället fick jag, som har den finansiella statusen av en arbetslös grek, gå och köpa på mig ett bälte. I samma veva fick jag reda på att den utlovade skjutsen till lokalen på I20 hade avgått utan mig. Hade det inte varit för att jag just där och då bjudits på en fantastisk slice av förhållande-Sverige (Tjej: "Ska vi inte gå på Monki?" Kille: "Näääe" innan de lämnade gallerian under tystnad) som fick mig att skratta hade jag – som är en kokningsbenägen ung herre – kunnat tappa skallen totalt. 

 

Nu blev det istället en fantastisk afton av samkväm och såväl inkilning som omkilning i en väldigt tjusig lokal på I20 ("ii-tjugi", inte "hundratjugi"). Där fanns bastu varifrån man genom glasvägg kunde sitta och se Premier League-fotboll (Kung Erik fick plingledes se sitt Newcastle tappa en tvåmålsledning hemma mot Wolves). 

 

Den gemensamma inkilningen (Karl Morten Eek och massör Alex Gibson) och omkilningen (fjolårets Jonte Johansson, Seif, Danny och Böni som misslyckades att möta tidskravet på en halvtimmes underhållning under fjolhösten) höll till stora delar mycket fin klass. 

 

Som en del av underhållningen hade Seif tillsammans med sin kameraman Karl Morten gått omkring med fjolårets lagfoton på näven och anordnat head-to-head-dueller med "vem är snyggast?"-frågor och allt hade ebbat ut i ett stort slutspelsträd. 

 

Jag ska ge er en konstpaus för att kanske, om andan faller på, själv göra en gissning på vem som kan ha tagit hem titeln för att sedan scrolla nedåt. 

 

(…)

 

(…)

 

(…)

 

(…)

 

(…)

 

Joakim Kvist vann efter att två unga män (nån sorts finalspecial!) fått delge sina tankar inför kameran under vad som verkade vara en väldigt sen kväll på McDonalds. "Bra käklinje" och "bra frisyr" var två av de mest frekventa berömen genom hela slutspelet och räckte till slut alltså till en finalseger över Jens Junior.

 

Han har ju lite av en pojkbandsaura över sig på den här bilden, Jens Junior; något som gjorde att han lekte sig igenom åttondels-, kvarts- och semifinal med Dragonskolans ungmöer som enväldiga domare. Men i finalen tog det stopp. 

 

Jag själv tog mitt trassliga anlete hela vägen till semifinal (någon sorts overklig Grekland i EM 2004-resa) efter en fördelaktig lottning innan jag gick rakt in i väggen mot slutsegraren Kvist. Hade jag haft bara lite sämre självbild hade jag buttert klagat på att semifinaldomaren var kassabiträde på Statoil – samma företag där Joakim Kvist jobbar – vilket innebar en jävsituation utan dess like like. Nu var jag istället oerhört nöjd över att kunna ta med mig en semifinalists självförtroende ut i det västerbottniska nattvimlet. 

 

Taxibilarna gick mot den fabulösa sportbaren Allstar där vi stod uppskrivna på någon diffus lista och kunde glida om det ringlande kösystemet medelst gräddfil. 

 

Det var säkert trevligt. 

 

Jag tog dock, efter en kortare femminuterslov genom Allstarspektaklet, med mig Larsson för att som de män av folket vi vill utge oss för att vara ställa oss i den fyrtio minuter långa kön till Scharinska i den bitande kylan. 

 

 

Det var en bra kväll. 

 

Efter en dag på sofflocket med galna derbyn (är det något man kan lita på här i livet så är det väl ändå underhållningsvärdet i möten mellan Arsenal och Tottenham) och nervdallrande cupavgöranden (jag trodde väl aldrig att jag, utan att ha egna finanser på spel, skulle jubla över ett Cardiff-mål i – LIGACUPEN!) så tar vi nu avstamp mot Superettan med en ny träningsvecka imorgon. Walle kommer vara på plats, ett gäng afrikaner är på väg in, Hoggen är kvar och till helgen åker vi till Stockholm för årets första drabbning mot Superettamotstånd i Assyriska. 

 

Häng med.