Det är en dag imorgon också,

Hade jag varit en ambitiös UFC-bloggare hade jag nu på kvällskvisten ringt upp Peter Kondrup. 

 

"Du, Peter… jag måste ha svar på en sak. Ett väderleksmysterium som måste lösas. Ikväll mötte UFC:s reserver och Mariehem och, ja, det… snöade inte. Inte ens lite."

 

Det var dock nog trassligt även utan snön. 

 

Vi spelade uppe på Campusområdet, vars konstgräs näppeligen kan ha varit SEF-godkänt – speciellt inte i korrelation med våra röda vinterbollar som matrialare Patrik, vis av erfarenhet, valt ut. Det blev ett väldigt studsande på alla håll och kanter. 

 

Kullberg var domare, med Örjan och Stuart som assisterande offside- och inkast-bedömare på ena sidan och någon Mariehemsrepresentant på den andra. 

 

Det var, om man säger, inte Superettan. Men med tanke på förutsättningarna tycker jag att vi gör en helt okej insats. 

 

Vi ställde upp som följer, från höger: Jonte Johansson – William Edenwill (juniorlaget, född -95), Erik Löfgren, Jens Sjöström, Hampus Wallgren – Jonas Nilsson, Hampus Bohman, Henke Sennström, Seif Kadhim – Ibrahim Kallay – Albert Kargbo. 

 

Jens "Junior" Sjöström fick agera vänsterback i Mariehem då de inte lyckades ställa elva pigga man på benen (de spelade ju premiär i tvåan i lördags). 

 

Danny Persson lovade bloggledes – de allra heligaste löftena – att vara på plats för en kik men låter nu meddela att han "vill läsa om den på bloggen". Den här bloggen är, med sina utförliga matchanalyser, ett hot mot de västerbottniska publiksiffrorna. Det är ju skönt att sitta hemma i värmen och på kvällskvisten på några rader läsa sig till matchens essens. 

 

Och visst. Vi tar väl några snabba punkter från 3-1-segern:

 

(Karl-Morten Eek och Chennouffi var, vad jag såg, de två enda startelvespelarna på plats)

 

– Vår afrikanska vän Albert har redan, från det att han anlände i februari, visat på stora framsteg. Från att ha varit extremt snubblig och närmast lytt i löpsteget har han de senaste veckorna hittat ett ganska skönt driv kompletterat med en klokare skottvilja (förut vevade han iväg skott som en Ragnar Skanåker på fulsvamp) och en helt annan styrka i kroppen. Och den alltid like glada anfallaren är ju trots allt bara arton år fyllda. 

 

– Han är dessutom mycket enklare att styra på planen muntligen än Den Tredje Afrikanen, den så upphaussade "Ibra" Kallay, är . Han har riktigt gråa värden i Positionsspel, samtidigt som han ständigt kommer ner och hämtar bollen från, i princip, fotlästen på mittbackarna vid uppspel – trots att han har en släpande anfallsroll. Sen har han absolut kvalitet med fötterna – men det blir ett ständigt hästjobb för Henke Sennström att täcka upp de ytor som "Ibra" skenar iväg ifrån. 

 

– Trots att Hampus Bohman utgick efter, säg, trettio med en stukad fot och Seif Kadhim klev av efter omkring sextio med magknip så rullade vi oss ur situationer föredömligt – trots ett tvåmannaunderläge. Vi hade nämligen inga avbytare och, som matchen artade sig, var det nog inte dumt att vi fick nöta lite tio- och, till slut, nio-mot-elva. Även om det fanns få alternativ framåt till slut med en 4-3-1-uppställning. 

 

– Junioren William gjorde en stabil högerbacksinsats och växte ju längre matchen led. I övrigt fick vi i backlinjen oss ingen jättevärdemätare – även om Mariehem skrapade fram några lägen, framför allt efter tilltrasslade hörnor och inlägg som studsade och for. 

 

– Hampus Wallgren replikerade på sin namne Bohmans drömmål i förra Mariehems-matchen. Han bröstade – tror jag – med sig en boll framåt i banan. Bollen studsade upp perfekt framför honom där han störtade mot straffområdslinjen, en aning till vänster om halvmånen. Jag formligen skrek skjut (tar åt mig en assistpoäng) och Hampe dunkade bolluslingen på halvvolley rakt upp i det första krysset. Det var väl det, och Mariehems 3-1-reducering i slutskedet medelst smäckert långskott i krysstrakten, som främst var värt, inte entrépengen, men ta-sig-till-Campus-uppoffringen. 

 

– Jens Sjöström såg ut att stuka tummen. Han vevade ihop en tejpning som inte såg ut att vara fackmannamässigt utförd och spelade vidare. 

 

– Det gäller inga obligatoriska resekläder till reservlagsmatcherna. Man får komma i vilka paltor som helst. Och… ja, "Stigga" kom idag inglidandes i en åtsittande gammal Sverige-replica från -94 och ett par matchande bejbyblå mjukisbyxor. Det finns, om man säger, kanske anledning att revidera klädesfriheten. 

 

(Jag hade gärna bjudit på en bild, men mobiltelefonanvändande i alla dess former – även bloggdokumenterande fotografering! – är strikt bötesreglerat.)

 

Jag och Henke satte oss efter match, dusch och ombyte oss för att se andra halvlek av Umeå IK:s hemmadrabbning. Hemmalaget har alltså med sig full pott in i detta toppmöte mot Charlotte Rohlins och Manon Melis Linköping… 

 

… och ändå känns speakerns publiksiffra på sexhundranånting ordentligt positivt kryddad?

 

1-1 slutade spektaklet efter att Ogonna Chukwudi (googlingen efter det namnet ledde mig även till hennes FANTASTISKA moderklubb "Inne Baby") hängt Klose-länge – nåja, dam-Klose-länge, typ Birgit-länge, kanske – i luften och smäckert knoppat dit ledningsbollen innan landslagsbacken Rohlin kvitterade efter en hörna. Överlägset bäst på plan var dock den andra nigerianskan, Rita Chikwelu, som slog en handfull djupledsbollar som även Kung Erik hade kunnat sätta sin kvalitetsstämpel på. 

 

Näeni. Nu får det vara bra. 

 

Det är en dag imorgon också. 

… en dag då vi som spelade idag får dra på oss våra GASP-linnen och gå på IKSU medan Degerfors-hjältarna ska vara helt lediga. Det blir till att väga varje liten övning, varje repetition, varje pålastat kilo på guldvåg imorgon för att försöka vara pigg och läcker till veckans enda riktiga visa-upp-sig-träning på onsdagen.