Adam Chennoufis gårdag och VF-Coachen-uppdatering,

Söndagsträningen börjar klockan tio. 

 

Klockan 10.15, när truppen stått och spelat kvadrat i solgasset i dryga kvarten, kommer Adam Chennoufi i sakta gemak vandrande längsmed läktaren; försoven och mycket väl medveten om de bötesekonomiska konsekvenserna av detta. Jag själv försov mig en gång ifjol då jag en helgmorgon med 10.00-träning inte slog upp ögonen förrän vid halvtolvsnåret; det kostade mig inte bara en väldig skämnad och en höst fylld av morgonförlagda pikar utan även en 400-kronorssalva i ett redan ekonomiskt ansträngt hushåll. 

 

Det pratades om att Chennoufi, likt Walle och Danny som missade morgonsamlingen (men hann till planet!) efter matchen mot J-Södra, skulle knyckas på en trehundring. 

 

Någon halvtimme senare, under en uppspelsövning för startelvan, så slår Henke Sennström en av sina patenterade färdballader för att spelvända ut på högerkanten. Den blir brant, Adam maxlöper för att hinna upp den och rädda inläggsläget, sträcker ut bredsidan högt jäms med sidlinjen i en mottagningsvinkel som stela mittbacksresar får känningar i baksidan bara av att kolla på. 

 

Och det högg tydligen till lite i baksidan. Inte så farligt mycket, lät det dock som. 

 

– Det högg till lite, men det hann inte hugga till så där riktigt, har jag (som den store journalist jag är) för mig att han sa när han låg vid bänken med det islindade benet i högläge. 

 

På kvällskvisten såg jag samma ben igen; då liggandes med foten på planen när GUIF hemmaslog Sandåkern med solklara 6-0 uppe på Ålidhems konstgräs. Visst; det var bra publiktryck när Gammlia tog emot Hammarby i april, men jag har knappt ens sett matcher på teve där publiktrycket är så stort att domaren får stoppa spelet två gånger för att backa åskådarna från sidlinjerna. 

 

Jag var främst där, tillsammans med Sundsvallsbördig vän, för att kika på det Sandåkern som han gjort några träningar med och som han tänkt spela med till hösten. Men när jag ändå stod och huttrade i nittio minuter kan jag inte undgå att passa på att även putsa till min VF-Coachen-elva. 

 

Ut med Perpetua som "Stigga" påstod hade skadat sig och åkt på landslagssamling (det låter inte som någon poänggivande kombo) och in med – trumvirvel – Sandåkerns Mohsen Khan som när han väl fick bollen snurrade friskt och som, trots att hans lag blev utrullat, tog sig till några chanser som kunnat resultera. Ketchupeffekt att vänta när hans lag möter ett trassligare kollektiv än GUIF. Och allt till tonerna av det facila priset 800 000. 

 

Gjorde dessutom, enligt Sandåkerns lagsida, starka fem mål på tio matcher under 2011 års Division IV-spel. 

 

Det är en personlig förlust – en av drömelvekarriärens tyngsta – att behöva konstatera det; men det uppmålade scenariot där Andreas Lonnakko efter en vinter av bollnickande i stimulilösa Frostkåge skulle ta samåkarbilen in till Drängsmark eller Ostvik och med sin 1,90 centimeter gängliga kropp påbörja samma osannolika saga till fotbollsresa som sin förebild Peter Crouch; det scenariot verkar inte spela upp sig i norrfyran. 

 

 

In istället med GUIF:s Andreas Pettersson som med fysik och löpvilja gjorde precis som han ville med oresoluta Sandåkernspelare. Såg ut att spela på en offensiv vänsterflank vilket gjorde att det vattnades lite i gipan på mig när jag fantiserade om att han kunde vara listad som mittfältare av de ansvariga på VF-Coachen. Nu var han forward, men bara de slutar vila honom (han vilades på bänken hela andra halvlek) så kommer det rassla till ordentligt i målkolumnen. 

 

Jag skulle egentligen också velat kränga in någon av GUIF:s mittbackar också då de allt som oftast trillade upp i banan med boll på offensiva räder. En knoppade dessutom in en hörna. Det får bli nästa vecka. 

 

Vem är bäst i laget?, frågade jag mitt sällskap som gjort två träningar med Sandåkern. 

– Johan, han som spelar vänsterback, svarade han. 

 

Okej, tänkte jag, och märkte inte förrän halvannan kvart senare att det var UFC-utlånade Johan Wilhelmsson som huserade längst där borta på vänsterbacken. 

 

Han gjorde ju någonting i stort sett varje gång han hade bollen, Wilhelmsson, men det var bara det att han hade bollen så väldigt sällan. Ett resursslöseri av sällan skådat slag att nyttja fyrans bästa vänsterfot blott på den egna planhalvans vänsterflank och jag måste avråda allmänheten att investera drygt enånhalv miljon av era surt förvärvade VF-Coachen-slantar på mittfältaren Johan Wilhelmsson. 

 

Min vän, som kommer spendera sommaren i anrika Söders BK i Medelpadsfemman, kan kanske bli en attraktion till hösten med den riviga, slitiga innermittfältsstil som gjorde att han högsommaren -02 nöp min innermittfältsplats. Ett självförtroendehämmande trauma för den tvåfotsdribblande tolvåringen som såg på sig själv som Sidsjöns Zidane – ett han kanske ännu inte riktigt hämtat sig från.