Yrankrönikan 2012

Våren 2009 bodde jag i Stockholm. För fjärde året i rad när vi kom till maj månad hade jag rensat min kalender de där sista dagarna i maj för att resa hem till Umeå och Brännbollscupen.

Mina kompisar i Stockholm undrade om jag var dum i huvudet. Brännboll? Jag var breredd att jobba när som helst, plugga mitt i natten, vad som helst, bara jag inte missade Brännbollscupen och dagarna innan den.

Jag hade fått ett erbjudande att spela med laget Hjärnsläpp i cupen och tackat ja. Det kändes som en ny start efter några sura år med Sista Bossen där vi hade en trupp på 13-14 spelare (Jag vet, regelbrott men så var det).

Fredagen gled jag runt på ängarna och sippade öl, njöt av atmosfären och vädret blev bättre timme för timme. När lördagen kom var jag på ängarna 07.15 och förstod redan då att den här dagen skulle inte gå av för hackor.

Det blev till slut nästan 30 grader varmt, Vi slog ut framtida dubbelsegrarna Fantomen i 16-delen, fick spela om vår inneomgång (f.ö enda matchen som någonsin spelats om i cupens historia) mot Esox i 8-delen efter att domaren glömt räkna minuspoäng på våra missar. Naturligtvis klarade vi oss första gången utan utebränning men inte den andra. Jag kastade en helt okänd cykel i bäcken……

Trots den bittra förlusten så håller jag 2009 års cup som den bästa jag upplevt. Inte för att vi slog Fantomen utan av anledningen att vädret gjorde cupen till en sällan skådad folkfest. Vi brännbollsentusiaster hade under många år suktat efter en soldränkt yra, jag det är så vi kallar turneringen även om den heter Brännbollscupen, och nu fick vi det och som det kom folk till ägnarna.

Jag hoppas varje år att få uppleve detsamma igen och nu verkar vädergudarna bjuda på festivalväder igen. Jag slår små volter inombords hela tiden.

Vad är det då som är så speciellt med Brännbollscupen?

Jag har hört alla typer av kommentarer på samma tema och jag håller med. Jag känner precis likadant.

– Det är den första helgen jag noterar i kalendern

– Jag jobbar hellre julafton än Brännbollshelgen.

– Det är den absolut bästa helgen att komma hem till Umeå

Jag har provat alla möjliga sätt att uppleva cupen.

Spelare i 14 cuper, skrikande fyllo i klack, ärevarv med flagga på finalbana, experkommentator, tillsammans med pappa när jag var liten, och i år som arrangör.

Jag skulle dock säga att åren 1995 till 2000 var åren när jag verkligen förälskade mig i cupen. Jag spelade inte med något lag utan jag fäljde cupen.

Med vks vilaga i högsta hugg cyklade jag till universitet och ängarna. Oavsett väder var jag där från minut ett till sista sekunden av cupen. Betänk att t.ex. 1999 bjöd på spöregn alla tre dagarna. Jag vandrade mellan och följde olika lag. Esox och Västteg var på den tiden de vanligaste. Det var hela grejen, sporten, atmosfären, folkfesten: Jag blev bara helt fast.

Idag är jag snart 30 år gammal men känner samma förtjusning när Brännbollshelgen närmar sig. I år på ett lite kluvet sätt som arrangör med ansvar och en viss nervositet men ändå med samma glädje och tillförsikt.

Tillbaka till 2009. När jag vaknade på fredagsmorgonen den 29 Maj 2009 hemma hos min far kikade jag ut genom rutan. Kockan var 08.10 och utanför går två killar förbi. En kör en skottkärra. Den andra sitter i med en jättepenis av plast i famnen. Båda dricker öl.

Där och då insåg jag varför jag tycker så mycket om den här helgen. Visst jag gillar brännboll som sport oavsett när den spelas och den här helgen är bränbollens cressendo men det är inte det som är kärnan.

Kärnan är att det är två dagar när man kan släppa allt annat, alla bekymmer, måsten och bara fokusera på fest, glädje, gemenskap och en fantastiskt sport, utomhus under en fantastisk årstid.

Jag vill vakna varje yranfredag med två killar, en skottkärra och en jätteplasrpenis rullande förbi min ruta. Då vet jag att , yes nu är dom här igen, de två bästa dagarna på året.