Bristen på bra kastarmar

I alla lag så finns det gott om bra slagare, men många lag saknar bra kastarmar. Lagen saknar en arm som på riktigt kan hota från längst bak (tänk bla Svedberg, J Boström). Jag tror att det här bottnar i hur vi lär oss att kasta.

För många av oss så tror jag att man bara har lärt sig att kasta, inte på något speciellt sätt utan enbart genom att kasta allt möjligt man hittar medans man är liten och under uppväxten. Alla hittar sin egen teknik som man tycker funkar bäst för en själv men det är knappast den optimala. Ofta kan en sån här kastteknik leda till att vissa delar av kroppen får ta onödigt mycket stryk och man får ont i armen/axeln/armbågen. Det här är något man hör det beklagas över på ängarna titt som tätt. Att direkt man kastar allt vad man kan lite för många gånger så får man ont.

Om vi tittar på Umeå så finns det väldigt få sporter där man aktivt lär ut kasttekniker och de är inte särskilt stora rent deltagarmässigt heller. Väldigt många spelar som unga sporter som ger dig öga-hand koordination (Innebandy, Hockey, Tennis, Badminton) men inte lika många spelar sporter som ger dig bra kastarm (Handboll, Baseball, Spjut). Och när du väl kommer upp i vuxen ålder är det svårt att vänja om dig till en ny, mer skonsam, kastteknik.

Jag tycker också att det är här många lag brister, kastarmarna är inte nog vassa för att sätta riktig press på innelaget. Jag tror också det här är en del av Salmings framgång nu på senare år, de har fått ett riktigt bra utespel vilket gör det svårt att springa på eget/2-konslöpningar mot dem. Det i sin tur sätter hög press på innelaget att träffa och leder till fler utebränningar och mindre poängslag.

Och gör motståndarna mindre poängslag så måste man själv inte spela lika tight och kommer inte bli utebränd lika ofta.

Hoppas ni alla haft en trevlig påsk och att ängarnas framtinande ses som ytterligare ett startskott för brännbollen!

/Jesper Karlberg