Upp steg vi och såg att vädret va skapligt. Nu skulle det ske. Premiärturen med de nya Tegsnässkidorna.
Bilen parkerade vi vid kyrkan. Jag tog skidor och stavar i händerna och började gå nerför skoterspåret mot älven. Dan skulle åka ner, men det vågade inte jag. Med telefonen i handen med 112 intryckt förberedde jag mig för att han skulle krascha rejält. När jag kom ner på älven ser jag Dan ploga sig ner. Jag kunde lugnt stoppa tillbaka telefonen i fickan.
På med skidorna, nu började turen. Det gick tungt, mycket tungt.. Jag trodde jag skulle dö faktiskt.
Dan va hela tiden 30 meter före mig. Jag fick lov att stanna fler gånger och pusta och stöna. Han stannade och väntade på mig, men han va fort 30 meter före igen.
Att åka i klibbsnö är alltså ingen hit med träskidor och endast Cambridge i kroppen.
Men när vi skulle åka uppför var det en fördel. Det gled inte bakåt.

Vi avslutade turen i Safacbacken där Maria och Kennet befann sig. Jag satt och tittade på dom som åt korv, pinnbröd och bullar. Jag fick dricka vatten jag 🙁

Nu är det slut på energi och en varm dusch va inte dumt.
Film och vågrätt läge i soffan väntar.

Jag kan sammanfatta denna dag så här:
Jag trodde jag skulle dö, men nu efteråt känner jag en glädje att vi tog oss ut i friska luften och hade en trevlig stund tillsammans jag och Dan.
Nästa gång vi åker får det nog vara lite minusgrader för bättre glid under skidorna.

Kram Kerran 🙂