Kan ibland fundera rätt mycket över vad som verkligen är ett problem. Vi har det faktiskt otroligt bra här i Sverige. Men på något sätt har vi otroligt lätt för att klaga över de minsta grejer. Läste precis som alla andra om att dom återanställer en liten del i alla fall på flera olika företag. Det börjar ljusna lite och det är helt fantastiskt. Men då läser jag en kommentar från en man.

Han har varit arbetslös sedan början på krisen. Han har sedan dess säger han bara gått hemma och "väntat ut konjunkturen" Och att varje dag varit ett helvete.

Då funderar jag om vi inte har det för bra här i Sverige. Vi förlitar oss på att staten ska komma och rädda oss när vi tappar våra jobb. Men de minsta vi kan göra är väl i alla fall att försöka söka oss till nya jobb? Och om vi är arbetslösa och friska kan vi väl förslagsvis vidare utbilda oss. Någonting i alla fall.

Han säger att han varit med om ett helvete. Säg de till folket i Haiti. Eller säg de till någon i den extrema majoriteten i världen som jobbar för svält lön, Utan säkerhet. Och helt utan sjukvård eller ett respektabelt hem att bo i.

Vi är så jävla bortskämda här i Sverige. Vi har klarat oss otroligt bra i den här lågkonjunkturen så här långt. Tack regeringen. Tack för att vi inte fortsätter skriva upp stadsskulden så våran framtid får betala för våra misstag.

Självklart finns det undantag. För er som inte vill förstå innehållet i texten. Det finns såklart personer som har ett helvete. Men lite mer ödmjukhet tack.