.. fick ruggis uppleva idag. Kom hem från ett snabbt påkommet möte, som innebar att jag fick ringa och ändra en del andra grejs som jag tänkt mig under dagen.

Kastade mig ner i soffan för att räta ut ryggen och "ta minuter"… hinner precis slå på tvn och zappa runt en minut eller så, då slår smärtan till i bröstet… helt enkelt outhärdlig. Sån där så att man vet inte om man ska försöka andas eller om man ska ge upp på en gång. Ett järnband dras  obönhörligt åt runt min bröstkorg och ingenting jag gör eller inte gör påverkar det obevekliga trycket…

Kallsvetten börjar sippra fram och jag antar att färgen i mitt ansikte börjar anta grå vit ton. Känslan är mycket lik ett riktigt gammalt hederligt gallstensanfall. Men eftersom jag opererade bort gallan 1998 och inte har känt av den ett smack sen dess så utesluter dok ruggis  den diagnosen med omedelbar verkan. Smärtan håller i sig konstant i lite över en timme under det att jag vrider mig som en liten mask och dok ruggis konstaterar att  här behövs en proffesionell dok… En som vet vad han håller på med…

Jag ringer sjukan talar om min belägenhet och meddelar att jag är på väg. På sjukan får jag komma in på stört. Ett EKG sitter på min kropp inom typ 1 minut och man kan konstatera att hjärtat funkar som det ska …PUH… Jag håller inte på att dö… Färgen återvänder i ansiktet på maken som är med.

Men smärtan sitter i fortfarande och nu är ruggis kallklibbig över hela kroppen och små svett pärlor bryter fram i allt stridare ström…och en manöver för att försöka lossa en låsning i ryggen förvärrar situationen så nu står jag nästan på knä och kippar efter andan.

Doktorn, den proffesionelle, säger du ska få en "häxbrygd" som bedövar magen, så får vi se om det blir bättre och så ger han mig en tapetklisterliknande smörja som smakar en blandning mellan hårschampo, råolja och ren skit. Om jag så blir 150 år gammal så kommer jag aldrig att komma över nånting som smakar så vidrigt som det jag fick i mig idag. Men eftersom jag är så pass desperat som man kan bli, sväljer  jag skiten utan att ens blinka…

Och … halleluja !!!! Smärtan släpper och färgen i mitt ansikte återgår till normal så sakteliga och efter en kvart – 20 minuter kan jag promenera upprätt ut från sjukan. Helt smärtfri…  och med instruktioner om medicinering i förebyggande…

Alltså såna där sura uppstötningar har man väl haft förut , lite svidningar i magen när det är stressigt och så… men jag har aldrig varit med om att det kan slå till så plötsligt och med sån intensitet…

Gissa bara en gång om jag är TRÖTT nu. Först kommer endorfinerna och man blir nästan lyckorusig och sen tröttheten… JISSES!

Maken stack iväg på träning alldeles nyss med stränga order om att lägga telefonen så att han kan höra den om det behövs( något som inte är alldeles självklart att man ska göra alla gånger…) Själv ligger jag raklång i soffhörnet med tummen på zappläge och snart sover jag nog…

Hej på en stund