Ni har väl inte missat att Reinfeldt upprepade ordet ansvar så många gånger i sitt öppningstal att det kidnappade ordet ännu inte återhämtat sig, utan känner sig smutsigt, tomt och innehållslöst? Oklart var dock vem som skulle ta ansvar, och hur?

Tydligt är i alla fall att ansvar inte längre ska tas gemensamt. Mer ansvar ska ligga på den enskilde. Kommuner som kan, och vill, får ta ansvar för det som regeringen lämnat därhän. Regeringen har viftat med mer pengar i varje arbetandes plånbok, men inte talat så högt om konsekvenserna. Om förskjutningen av just, ansvar.

Låt mig ge några exempel.

I spåren av försämrade försäkringar hamnar allt fler längre bort från samhället genom att de hamnar i försörjningsstöd. Ansvar och kostnaden skjuts över på kommunerna.

Unga utanför arbetsmarknaden. Brist på insatser gör att kommunerna som kan, använder kommunala medel för att hjälpa sina unga ut på arbetsmarknaden när regeringen lämnar walk over.

Viktiga infrastrukturinvesteringar ska lösas av företagen på orten, ja till och med när det handlar om att utbilda arbetskraft, som de växande företagen i Norrbotten behöver, pratar man om att företagen skall kunna finansiera.

Lite snett i ögonvrån ser jag brukssamhället, där företagen ägde och styrde åter ta form.

Det här är inte en diskussion om onda företag, vi behöver varenda ett, men när företagen äger samhällsutvecklingen spelar det liten roll hur du röstar. Det är ändå i företagets styrelserum besluten fattas och dem kan du inte välja. Samhällsutveckling är inte längre gemensamt ansvar utan marknadens. Förutsättningarna ser olika ut i olika kommuner, skillnaderna i samhället ökar.

I förra veckans budgetdebatt använda Borg ordet skyddsvallar.

Vad består de i? Vem ska bygga dem?

Du ska ta ansvar och inte begära högre lön. Dina barn ska ta ansvar och klara sig på färre pedagoger i förskola och skola. Din gamla mamma ska ta ansvar för att inte gnälla på den utarbetade personalen i omsorgen, som i sin tur ska ta ansvar för att inte påpeka behovet av fler kollegor.

Faster Frida får dryga ut pensionen med att inhysa studenter. Din höftledsoperation får dröja lite till, om du inte tagit eget ansvar och skaffat privat försäkring.

För Sverige har just nu inte råd att ta gemensamt ansvar.

Jag vill gå en annan väg, ett samhälle där vi bygger gemensamma skyddsvallar.

I stället lämnas nu var och en i sig egen skyttegrav.