….men hur?
Det blir ett steg i taget. En dag och en timme i sänder. En minut i taget ibland. Tiden går fortfarande, trots att det känns som den har stannat, och det är en bra sak. Även jag kommer att överleva det ultimata sveket, trots att det inte känns särskilt troligt just nu. Mitt hjärta pumpar fortfarande, fast det är krossat. Visserligen i en oroväckande hög och smärtsam takt, som för att påminna mig om att jag lever, trots allt. Men det lugnar sig väl så småningom.

Livet går vidare! Och det kommer att bli bra. Nått annat alternativ finns inte. Och jag tänker lyssna på mitt eget goda råd, som jag brukat ge mina barn när de känner svikna och/eller besvikna på nått.
”Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det brukar bli bra ändå”… Och jag ska få det bättre! Det tänker jag bli kvinna för.
Jag har inte fått min tjurskalle för att jag inte ska utnyttja den, när jag behöver den som bäst.

Igår hade jag besök av flera goda vänner, som med sin blotta närvaro gör mitt liv så mycket ljusare och vackrare.
Idag kommer älskad svägerska/”lillasyster” med sina kids och ska tillbringa helgen hos mig.

En annan god vän ska dyka upp med slagborr och agera ”handyman”
Tv ska monteras och tavlor och annat piff ska hängas på väggarna.
Alla möbler är på sin plats och det som nu återstår är lite piffing och sortering. Frågan är vad jag ska hitta på sen , för att skingra svarta tankar som gärna vill slå rot.

Men jag har ju ett gäng olästa böcker, så jag får väl göra som dom andra gångerna, då jag blivit lämnad. Jag slår mig ner på balkongen eller på stranden och försvinner in i fantasins värld med mina ”bästa vänner”.
Just nu håller jag på att ”dejta” Carl Gustav Gilbert Hamilton och hans kolleger inom den hemliga underrättelsetjänsten. Dom är just nu på väg till Sicilien för att ge dom otäcka mordiska maffiosos på nöten. (Vendetta-Jan Gilliou)
Lagom stabbig läsning för en rugguggla att bita i….

…. Och så är ju sommaren på intåg, vilket innebär(förhoppningsvis) sol och värme, vilket jag mår väl av. Promenader efter Strandleden, och en planerad resa till min pigo i Stockholm ska också bli av. Mamma ska få ”ta hand om mig” några dagar också. Hon kommer upp hit, om nån vecka och jag ska åka ner till henne några dagar senare i sommar…Jodå… Nog ska jag få tiden till att gå alltid. Planera saker att göra och hålla mig sysselsatt.
Just nu ser jag framemot nästa år den här tiden. Då har årscykeln i den nya tillvaron gått runt… Då känns det nog bättre. Tills dess trampar jag på… Ett steg i taget!