… blev det till slut igår för maken i jubileumstävlingen i Boden på den nya bowlinhallen Strike Alley… Det blev ett rafflande finalspel med 3 olika omgångar om 3 serier . och tillslut särspel på dom tre sista.

Maken som spelade riktigt dåligt i första inspelet. vaknade upp och började spela bowling på allvar i andra inspelet och tog sig utan vidare till finalomgångarna och där fortsatte han att spela riktigt bra bowling ända till sista serien när det stod mellan de sista tre. Då hände nått i mitten av serien och han stod plötsligt där med 4 missar  (3 hål och ett (?)rännslag) efter varandra( ??? Vad hände ? Tog espressokicken slut eller vad?)

Maken säger att det var ett felval av honom vad gällde klot… dessutom var han efter 22 spelade serier under dagen,ganska trött och orkade inte riktigt hålla bollfarten, som krävdes för att den valda bollen skulle funka…inte heller orkade han riktigt få upp kroppen som han skulle. Han hade ganskla duktigt ont i ryggen vid det här laget.  Ännu ett bollbyte rättade dock till spelet.

Jag svalde min impuls att skrika åt honom att :
– Va fan gör du ? Du ska ju spela bowling… och svor tyst inom mig själv istället. En sån kommentar hade ju inte hjälpt ett dugg iallafall.

Som genom ett under hämtade maken upp sig och avslutade med fina kryss… men det räckte inte och han slutade som 3a…  Mycket bra jobbat, med tanke på dagen som helhet… Han fick jobba hårt.

 Själv hade jag fullt sjå att hålla mig vaken, eftersom jag inte lyckades sova många minuter på hotellet, natten innan. Orsak inte helt med delvis känd. Rödögd, och lätt vimsig  av trötthet, rugguggla hade därför fullt sjå med att hålla upp korpgluggarna. Räddningen blev en hel rad med dubbla espresso, och ett okänt antal vanligt kaffe som för övrigt bryggdes i en maskin som gjorde en jäkligt god javablandning i vilken form det än var… det blev dock inte så många "påtårar" som jag befarade från början…  Killen som jobbade i receptionen som sålde kaffet och andra godsaker, var iallafall imponerad av mitt koffeinintag… men det är väl knappast nått att skryta med.

En liten prissumma som sitter fint i maskotens(=min) shoppingbörs blev det så resan gick med vinst trots kostnad för hotellrum. Ett bra bidrag till den där platt TVn som jag SKA ha i sovrummet…

Det är nått speciellt med folk i Norrbotten som tilltalar mig. Människorna ser på avstånd mycket buttra och avoga ut , men när man kommer närmare och börjar samtala så ser man den varma glimten och humorn som speglas i ögonvrån. 

I bowlinhallar i allmänhet råder under match ett högljutt stojande utan like med idel glada tillrop och hejande… Vanligtvis brukar jag behöva stoppa in proppar i öronen i slutet på dagen för att huvudet ska orka med. På bowlinghallen i Boden rådde ett slags nordiskt lugn och hördes inte mycket utom käglornas slamrande , kloten som slog i golvet och maskinernas skramlande… en och annan försiktig applåd från publiken ibland och däremellan var det en spelare som med jämna mellanrum skrek " KANONBOLL" med en fascinerande kombination av falsett och basröst, som till slut med all upprepningar tedde sig riktigt roligt.

Väldigt lugnt och förhållande vis tyst , var det alltså på hallen. Och ändå var det mycket folk. Detta säger jag inte för att sprida nån slags bild av olika sterotyper utan helt enkelt för att jag slogs av den uppenbara skillnaden.

Jag ska väl säga också att  eftersom det var så ooliiiidligt spännande så pallade jag inte riktigtatts tå och titta på  i finalspelet och förpassade mig till restaurangdelens soffa med min stickning, emedan jag tjuvkikade på spelet i dörren med jämna mellanrum. Det var kanske därför som jag fastnade extra mycket i ljudbilden som spelades upp…

Där fick jag också med jämna mellanrum  rapporter om händelsernas utveckling från andra åskådare som hade "medlidande" med mig… ( Visst har jag sagt att bowlingentusiaster är bland de trevligaste folk man kan stöta på ?)Det är ju också ett visst gäng som åker runt på tävlingarna och som man återkommande träffar och lär känna. Mycket trevligt.

Hemresan blev en olidlig historia,för efter en hel dag och lite till på  bowlinghallen så var min kropp ganska slut och skrek av smärta, men maken tyckte ändå att vi skulle åka hem sent på kvällen. Jag  ville stanna på hotell en natt till.  Maken behövde inte ta till sin stora övertalningsförmåga för jag orkade helt enkelt inte opponera mig. Jag deklamerade dock att jag skulle "hata" honom hela vägen hem, och att han skulle bli skyldig mig en "gosmorgon" med kaffe på säng och andra diverse trevligheter. Det gick han med på och så åkte vi ett efter en snabb måltid på Statoil, som för övrigt var det enda stället som var öppet för vid den tidpunkten… Kaffet som vi hade tänkt inmundiga i Älsbyn missade vi med 5 ynkliga minuter då macken där precis hade stängt. och likadant i Arvidsjaur. 10 minuter försent…

Strax ovanför Sorsele strejkade kopplingen på bilen, och resten av hemresan blev strax lite mera spännande, särskilt som vi grunnade på hur vi skulle klara korsningen vid Rönnfjords på 5ans växel som maken lyckades peta in… Det visade sig inte vara några problem alls,då maken lyckades peta in 3ans växel på motorvarven i nedförsbacken förbi Kyrkstan och efter som vi har en superkärra som heter SAAB, så tog vi korsningen mycket lugnt och fint utan att motorn protesterade nämnvärt på de låga varven.. Väl hemma tog bilen ett kvarts hjulvarvsskutt och stannade fint…Han hade gjort sin plikt ännu en gång och tagit oss hem… fin kärra! Som tur är så är ju maken en händig karl och vet hur man hanterar ett motorfordon, vilket som helst… Hade det varit jag så hade jag nog fått ringa bärgaren. Pronto

Maken hade dock rätt i att det skulle bli skönt att få krypa ner i sin egen säng och slippa kliva upp iottan för att hinna hemma innan jobb, och han har skött sina plikter med kaffe på säng till knosad fru så han är förlåten nu , och idag är jag också glad för att vara i min säng istället för att ha hela den knaggliga vägen hem framför oss…

NU har min bowlingkung lånat ett verktyg för att fixa kopplingen så att jag ska kunna använda bilen senare idag…  Nyårsmaten ska väl inhandlas…

Efter en del diskussioner så ha vi beslutat oss för att fira hemma för oss själva iår. Middag med sönerna och sen drar dom iväg på egna äventyr och då får vi mysa, jag och maken…

I övrigt så har jag börjat läsa "100 åringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson… en bok som jag fick i julklapp av min älskade pigo och som jag rekommenderar fastän jag bara hunnt ill sidan 45… Boken är skriven med en humor som genast attraherar mig och jag har skrattat mig tårögd i 45 sidor. Både den dråpliga historien,( som väl egentligen är ganska tragisk) och språkbruket och attityden borgar för att boken ter sig som mycket läsvärd.

Min pigo vet vad hon ska ge mig för julklappar…

Brorsan kämpar vidare

Nu ska jag medicinera och reka igång mig , om det går… hej på en stund<3