…kan te sig väldigt obalanserat ibland. Det kan till och med hända att det lilla bo som man med möda byggt och månat om, ramlar ner och går i helt kras. Det hände sig så för ruggugglan.
Mannen i mitt liv, han som var mitt livs stora kärlek, har valt att gå en annan väg. Med en ny flamma, som är yngre och friskare, smalare och ärtigare och mera på ”hans nivå”…Enough said!….

Dom senaste veckorna har jag alltså ägnat åt att flyttat (igen) från huset, till en lägenhet i centrala Vilhelmina. Ett mysigt litet krypin som jag som bäst håller på att göra så trivsam som jag kan.
En del renoveringar har gjorts och det är delvis nytt och fräscht och så lite äldre med den rustika charm som den patinan ger.
Jag kommer att trivas mycket bra här.

Till min lycka så har jag begåvats med goda vänner som levererar när det gäller, så jag har fått god hjälp med allt från flytt och möbler till organisering i klädkammaren…. Några vänner levererar blommor…andra kommer med möbler som fattas mig. Dessa vänner är ovärderliga, vilket har bevisats än en gång under den här tiden.
Jag hittar ingenting, men vad gör det? Allt är på plats nu , så när som på vardagsrummet som blev klart idag. Så nu i skrivande stund har jag paus/vila, sen blir det gardiner i fönstren även där.

Från min balkong har jag (återigen) en hejdundrande utsikt. Och om jag tittar ut till höger så kan jag också se Volgsjön, som glimrar lite i en smal remsa långt där borta ovanför hustaket och genom trädtopparna.
Balkongen ska renoveras i dagarna och när den är klar blir den enligt uppgift en aning större! …. Nice! Tänk vilket balkonghäng med brudarna jag ska kunna ha där sen. Det ser jag fram emot.

Till helgen kommer finaste svägerskan med kidsen igen. Och dom vill bo hos mig. Det ska bli roligt med lite sällskap. Det blir liv och rörelse i väggar och tak när kidsen droppar in… Helt underbart!

Jag har inte fått någon tv inkopplad ännu, så det är lite tyst och ovanligt, men å andra sidan har jag inte haft varken tid eller ro att sitta stilla någon längre stund, så jag har inte saknat tvn alltför mycket. När värmen och sommaren gör sitt intåg så är man ju mesta dels ute ändå, så jag känner ingen stress över det heller. Men på den lilla tvn som jag förvaltar åt dottern, har vi sett till att koppla in spel, så man kan roa sig med det om nu nu har fallenhet för det. Det har inte jag,kan jag ju säga, men vet? Jag kanske får lust att lära mig? Hur svårt kan det vara?

I övrigt så jobbar jag på att landa i min nya situation, och göra nått bra av det. Att grämas är inte värt, även om det är ett långt äktenskap som nu går i graven. Det har varit lyckliga stunder,då jag formligen har svävat på moln, men det har också varit mycket ris.
Sorgen över att inte ha räckt till trots allt är outsäglig. Förödmjukelsen och förnedringen över att han, som var MIN själs älskade, föredrar en annan kvinna är total. Jag har gråtit, svurit, bönat och förbannat, men vad hjälper det, när den outsinliga källan av kärlek ändå inte räcker till?
Men….
Jag får det bättre så här.
Längre fram kanske jag förmår att minnas det som har varit bra. Just nu har jag fullt upp med att lära mig att tänka på mig själv.

Här i början på juni ska askan efter min älskade lillebror Mikael, spridas på en plats som han och hans fru brukade göra utflykter till och som dom tyckte väldigt mycket om. Jag har bestämt mig för att inte delta, när allt kommer omkring.
Jag tog mitt farväl vid begravningsceremonin och jag orkar inte riva upp den biten igen nu, mitt uppe i allt annat som jag ska ta mig igenom. Men jag kan förstås inte låta bli att tänka på det. Hade min bror velat att jag skulle vara med ändå? Är jag självisk om jag stannar hemma? Tankarna snurrar…

Ja, hörni! Det är tufft att vara rugguggla just nu, även om jag börjar ha rutin på förfarandet.
Men nu räcker det!

Jag är nere för räkning just nu, men jag är snart tillbaka! Starkare och envisare än nånsin.