Idag skriver Fredrik Jansson på Folkbladet angående folkomröstningen….

Rösta nej – för samverkan och mot populism
Publicerad 7 september 2013 kl 02.00
I morgon är det dags för folkomröstningen med den underliga frågeställningen:
”Som en del i att nå balans i ekonomin beslutade landstinget 2011 att minska antalet vårdplatser i Dorotea och ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil.
Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser med läkarjourkedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans?”
Man kan väl konstatera att det är en klumpig frågeställning. Detta av den enkla anledningen att det inte är en fråga som överhuvudtaget lämpar sig för en folkomröstning.
Även om folkomröstningsförespråkarna vill få det till att det handlar om en principiell fråga om tillgång till vård i hela länet så är det i praktiken en fråga om enskilda poster i landstingets budget. Och enskilda budgetposter är högst olämpliga ämnen att folkomrösta om eftersom det i slutändan ändå är de folkvalda politikerna som ska försöka få ihop helheten.

Det här förstår givetvis oppositionspolitiker till både höger och vänster. Ändå har man valt att haka på Doroteaupproret av rent populistiska och partitaktiska skäl. Man hoppas givetvis att ett ställningstagande för ja-sidan ska kunna växlas in i röster vid valen nästa år.
Det var så klart därför som Vänsterpartiet tyckte att folkomröstningen skulle äga rum i samband med Europaparlamentsvalet i slutet av maj och att de borgerliga partierna tyckte att den skulle äga rum i samband med de allmänna valen om ett år.
Det är rent ut sagt oansvarigt att elda på Doroteabornas förhoppningar av partiegoistiska skäl. Hade de känt ansvar för välfärden och landstingets ekonomi skulle de ha sagt nej till att folkomröstningen överhuvudtaget hålls.
De borgerliga partiföreträdare i landstinget som nu påstår sig stå upp för välfärden i inlandet är partikamrater med de riksdagsledamöter och regeringsföreträdare som valt att inte räkna upp landstingens statsbidrag.
De vet att det innebär antingen nedskärningar eller skattehöjningar för att få landstingets ekonomi att gå ihop. Men vi kan nog vara ganska säkra på att de borgerliga partierna inte kommer att gå till val på att landstingsskatten kommer att höjas. Och då återstår det bara att skära i välfärden.
Men vad som ska bort för att bekosta en oförändrad sjukstuga i Dorotea och en ambulans stationerad i Åsele vill varken de eller andra ja-förespråkare tala om när de lovar guld och gröna skogar.
Dock torde det stå klart för alla tänkande människor att det man förlorar på gungorna måste man ta igen på karusellerna.
Nu kan man givetvis höja landstingsskatten. Det kanske till och med är så att man blir tvungen att göra det. Men då ska man samtidigt vara medveten om att kommun- och landstingsskatten i Sverige är platt och att en höjning därför i första hand slår mot låginkomsttagare. Och än så länge har ingen på ja-sidan gått ut med att de tycker att den ensamstående småbarnsmamman i Umeå ska bekosta en ambulans i Åsele.
Det är förvisso klokt. Ingen tjänar på att olika delar av länet ställs mot varandra. Det är betydligt bättre att se till helheten och faktiskt försöka göra det bästa av situationen.
Det finns helt säkert inslag i de besparingsåtgärder som landstingsmajoriteten föreslagit som man kan ifrågasätta. Att det råder konflikt kring prioriteringar är trots allt politikens hjärteblod.
Men samtidigt framstår de förslag som orsakat folkomröstningen som väl avvägda och framåtsyftande, med samverkan mellan landstingets primärvård och kommunernas omsorgsverksamhet som ledstjärna, och som ett rimligt sätt att hantera en försämrad ekonomi och ett vikande befolkningsunderlag.
För det är omöjligt att bortse från att anledningen till att den här frågan har blivit så infekterad är att det finns en oro i inlandskommunerna om att samhället håller på att monteras ned.
Det är inte bara vårdplatser och ambulanser som försvinner. Även polis, byskolor, bensinstationer och affärer tar ned skylten. Det är lätt att förstå oron när såväl privat som gemensam service försvinner. Det är lätt att förstå oron när unga människor flyttar från kommunen och de som är kvar blir allt äldre.
Men lösningen är inte att binda politikerna vid gamla lösningar. Den som tror att ett ja i den här folkomröstningen kommer att innebära att allt blir bra misstar sig å det grövsta.
Det senaste förslaget till skatteutjämning – som innebär en ekonomisk smäll på 360 miljoner kronor – är en present från de borgerliga partierna till Västerbotten som kommer slå hårt mot möjligheterna att upprätthålla välfärdstjänsterna.
Faktum är att inlandskommunerna fortfarande kommer att vara avfolkningsbygd om det blir ett ja i morgon. Varför skulle att fortsätta som förr ändra på den utvecklingen?
Faktum är också att såväl landsting som kommuner kommer att bli tvungna att antingen göra nedskärningar eller höja intäkterna för att få det hela att gå ihop. Förmodligen både och.
Inlandets överlevnad avgörs inte om det blir ja eller nej i morgondagens folkomröstning. Den avgörs i stället av att de som faktiskt bor i inlandet – och då inte bara politikerna – på allvar börjar fundera över hur man ska få ut mer ur de resurser man har tillgängliga, hur man omsätter lokala idéer till företag som kan anställa personal lokalt, hur dessa företag ska få tillgång till kapital för att utvecklas och hur man på bästa sätt bygger ett samhälle som människor vill bo i.
De förslag som Socialdemokraterna i landstinget lagt fram är en del i detta. Framåtsyftande förslag som innebär att man söker samarbete med kommunerna när det gäller lokaler, kompetens och personal.
Genom att samordna resurser blir helheten större än delarna. Alldeles oavsett hur landstingets ekonomi ser ut finns det ett värde i ett sådant samarbete.
Men ett ja i folkomröstningen är också en röst på att det ska vara vattentäta skott mellan kommun och landsting för att så har det alltid varit.
Den politiska majoritetens krav för att den rådgivande folkomröstningen – det finns bara rådgivande folkomröstningar i Sverige – ska få råda över den politiska dagordningen är att minst hälften av länets röstberättigade röstar och att en majoritet av dessa går på Doroteaupprorets linje.
Det har fått vissa att gny om att det är ett odemokratiskt synsätt. Det stämmer till viss del. Men inte på det sätt som belackarna tror. Det är inte att folkomröstningen oavsett deltagande ska vara bestämmande som är demokratiskt. Om något så innebär en sådan linje att en liten minoritet av västerbottningarna ska ha företräde att bestämma om de gemensamma resurserna på majoritetens bekostnad.
Den sittande majoriteten, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, fick i valet 2010 en majoritet av rösterna i landstingsvalet och över 40 procent av de röstberättigade valde deras valsedlar i valbåset. Dessa partier, liksom alla andra partier, gick till val på att efter övertygelse och bästa förmåga ta ansvar för landstingets verksamhet och ekonomi.
Att så få som en fjärdedel av valmanskåren ska ha företräde framför den majoritet som röstats fram i ett val med ett i alla jämförelser högt valdeltagande är det odemokratiska. Att tycka att ännu färre ska ha rätt att besluta om enskilda budgetposter i landstingsbudgeten – utan att för den skull behöva sätta sig in i eller ta något ansvar för budgeten som helhet – är ännu mer odemokratiskt.
Har man invändningar mot hur landstinget sköts kan man dels driva opinion för ett alternativt sätt, men framför allt kan man i så fall rösta på ett annat parti som gör andra prioriteringar. För prioriteringar kommer de behöva göra.
Även om jag anser att den här folkomröstningen aldrig borde ha ägt rum och att den politiska minoritetens genomdrivande av den är ett oerhört slöseri med medborgarnas gemensamma resurser vore det mig främmande att uppmana människor att inte rösta i ett val eller folkomröstning.
Det är min bestämda uppfattning att rösträtten inte bara är en rättighet utan också en skyldighet.
Därför uppmanar jag alla västerbottningar att gå till valurnorna och rösta nej – för ett helhetsgrepp om landstingets politik, för samverkan mellan landsting och kommun, och mot den partiegoistiska populism som landstingsoppositionen har gett uttryck för.

Fredrik Jansson
[email protected]

Edward Ridle moderat i Umeå och riksdagsman skriver att barnfattigdomen i Umeå ”inte finns”…
Jag tycker att han ska sätta sig på skolbänken och lära sig lite grann om hur det ser ut i Sverige…
Här är ett tips till Edward. Gå in och läs här

http://www.fattigskolan.se/