… är något som vi inte har hunnit med på väldigt länge jag och maken . Men ikväll hann vi med en timmes mys innan tröttheten tog överhanden och bingen började locka förföriskt. 

Maken har haft en lång arbetsdag och ska ha en ännu längre dag i morgon. Själv har jag tampats med en låsning i ryggen hela dagen. Till och från har smärtan nästan hindrat mig från att kunna andas. Det har lossnat lite nu , så jag hoppas på lite sömn inatt. Man är alltså lagom mör nu och det ska bli skönt att sjunka ner i kuddhavet och domna bort.

Jag har varit hundvakt idag också. Dixie har förgyllt min tillvaro med sin egensinniga personlighet. När vi skulle ut på eftermiddagspromenaden stannade hon i dörröppningen och tvekade och jag frågar:

– Vart vill du gå idag ? Då vänder voffsan tvärt och går in igen…

-Nämen stopp, säger jag. Nog måste vi gå ut så att du kan pinka. Och det känns som hunden suckar när hon vänder om och lommar iväg ut på gården och över vägen, ungefär tre steg upp efter trottoaren sätter hon sig tvärt ner  och väger plötsligt ett ton. Vägrar att röra sig över huvudtaget, så vi står där ett ögonblick och tittar på varandra och så säger jag:

-Jaha… vart vill du gå då ? Då sätter jycken fart samma väg som vi kom. Hon sätter sig och snabbpinkar på gräsmattan och så full fart mot ytterdörren… Hur tydligt som helst visar hon att hon vill gå in igen… och svansföringen bli hög och yvig när hon får komma in igen. En slick på handen fick jag också…

 Dixie gillar mig! och vi förstås varandra perfekt. En jycke i min smak…

Hej på en stund