Fråga om du vill veta…

Våra reaktioner på det som sker runt omkring oss brukar spegla det vi själva bär inom oss. Jag blev återigen medveten om detta för ett tag sedan.

Vi har en liten park i närheten av där vi bor. Det finns en lekplats med sandlådor, gungor och roliga klätterställningar. Det finns även mycket gräsmatta och lummiga träd att njuta av. Glädjande nog är det ofta både barn och vuxna som nyttjar lekplatsen och parkområdet. Det finns även en stor grusplan tänkt för fotboll med två fullstora mål, samma yta spolas på vintern till en välanvänd skridskobana.

En dag när jag passerade fotbollsplanen och såg jag en liten kille i sex-sju års åldern sittande på en plastfotboll. Några andra barn syntes inte till. Mina första tankar var: – Stackar´n, han är alldeles ensam, har han inga kompisar eller någon vuxen som vill spela med honom? Jag har absolut ingen aning om varför han satt där alldeles ensam, men JAG tog för givet att det var synd om honom och att ingen ville spela med honom. Men det kunde ju även förhålla sig på något av följande sätt:

– Han ville vara ensam för att träna på några ”hemliga” trix och finter

– Han väntade på sina kompisar

– Han njöt att ha hela fotbollsplanen för sig själv

– Han hade stannat kvar lite extra efter att ha spelat en timme med ett av sina syskon/förälder

Ja, ni förstår kanske vart jag vill komma. Det är så lätt att utgå från sig själv, sina egna erfarenheter och det man själv bär inom sig. Vi tror att vi vet men egentligen har vi ingen som helst aning om hur saker och ting ligger till. Inte konstigt att det lätt kan uppstå felaktiga slutsatser och rykten. I dag ångrar jag att jag inte gick fram till pojken och utbytte några ord, då kanske jag hade jag fått veta hur det låg till.

Vid ett annat tillfälle började jag fatta misstankar att en god vän till mig inte mådde så bra. Vi träffas inte så ofta men jag stötte på henne vid ett antal tillfällen i våras och fick känslan av att allt inte stod riktigt rätt till. Det var inte läge att fråga när vi träffades eftersom vi inte var ensamma. Jag funderade en del över hur jag skulle göra. Skulle jag vänta på att hon skulle höra av sig till mig i fall hon ville prata eller skulle jag kontakta henne? Och vad säger man, det är inte alltid så enkelt att fråga rakt ut. Efter en tids velande bestämde jag mig för att kontakta henne via mail. Jag skrev helt enkelt att jag känt att allt inte var riktigt okej, att vi kunde träffas om hon ville och att jag har 24-timmars kompisjour. Det gick en dag eller två innan jag hörde något från henne. Hon bekräftade min känsla – att hon hade en lite jobbig period. Vi bestämde att träffas följande vecka. Jag är så glad att jag frågade upp hur hon hade det och att vi träffades för en trevlig middag och samvaro där vi pratade om livets med och motgångar. När man inte mår på topp kan det vara skönt när någon sträcker ut en hand.

Till alla er som funderar över något – fråga upp – ta reda på fakta – visa att du bryr dig om du misstänker att någon du gillar mår dåligt. Slutligen – dra inte förhastade slutsatser om något innan du vet säkert och fundera på varför du reagerar som du gör på olika situationer. Speglar det något du bär inom dig?

Ha en bra dag/Susanne