Jullov och rehab funderingar.

Eller om man kan kalla det lov när det ligger en fin terminstenta och väntar på en den 13:e januari. Inget att hetsa upp sig över i alla fall.

Hade caseredovisnig i dag med en geriatrikprofessor, riktigt bra tyckte jag faktiskt att det var. Sen är det ju som med allt annat inom vården att det finns saker som i alla fall till synes skulle kunna göras bättre. Det är ofta hittills som jag hört det av förläsare och kliniker att det här och det här är inte bra och kostar mer pengar och är inte heller bättre för patienten.

Ämnet i dag var rehabilitering för äldre; Där man på nittiotalet skatteväxlade och förde över rehabiliteringsansvar från landstinget till kommunerna för att spara pengar. Det här innebär alltså att kommunerna som i många fall redan har blödande ekonomier fick ännu mer att göra (visserligen med mer pengar) och det här har tydligen inte fungerat så bra på alla ställen. Det är ju till viss del förståeligt att kommuner med balanskrav och dåliga ekonomier prioriterar bort just rehab av äldre för att kunna upprätthålla en god skola, vård och omsorg. Precis som man prioriterar bort musikskolor och andra saker och man kortsiktigt kan räkna hem det.

På längre sikt kanske det inte alls är det mest kostnadseffektiva, där patienterna blir oerhört mer resursekrävande när det inte fått adekvat rehabilitering och således behöver mer hjälp eller kanske måste byta boende. Till saken hör också att kommuner inte har möjlighet att hålla en tillräckligt bra kvalitet påden rehabilitering man ger eftersom man inte har rätt kompetens, för effektiv rehab krävs det många gånger ett team där även läkare ingår. Och även om kommunerna kunde anställa en läkare för att jpbba med rehab kvarstår problemet med svårighet att bemanna inlandet med doktorer.

Vad är då lösning på problemet?

Ja, som med mycket annat är det tråkigt att man inte kan se en helhet i systemet, att det i slutänden är samma plånbok som betalar vård och omsorg oavsett om det är kommunen eller landstinget som är huvudansvariga. Det är nämligen skattefinasierade verksamheter vi talar om här och som det ser ut på många olika fronter är det ett tjafs om vem som ska betala för vad. Det som i praktiken händer då är att Landstinget inte gör si och så för att kunna hålla sin budget, vilket kanske ger patienten en sämre funktion vilket gör att patienten kräver mer vårdresurser, detta är dock inte Landstingets problem längre utan kommunens som är ansvariga för att patienten får rät t omvårdnat.

Vilket innbär att om mer resurser satts in ex för rehabilitering efter en operation som betalas av landstinget hade kommunen behövt använda mindre av sina resurser på detta och på så vis kanske slutnotan hade blivit mindre för skattebetalarna.Samt även bättre för patienten.

Hur som helst var inte det där ett svar utan mer av en liten belyning av hur jag uppfattar att det fungerar många gånger, jag säger inte att det alltid är så, men många gånger lyfter man inte blicken för att ser helheten och det är ju synd. Sen är det ju alltid lättare att se problem och lösningar i de individuella fallen, att strukturellt hitta en lösning som skulle passa alla kommuner och landstinget är nog väldigt svårt, det är en enorm organisation.

Jaja, är väl inte helt nöjd med det här inlägget och jag vet inte riktigt vad jag vill förmedla, men sammanfattningsvis tror jag att det jag vill är att få till bättre samarbeten mellan kommuner och landsting, där man på bästa sätt tar hand om både patienter och skattebetalarnas pengar. Tyvärr fungerar det inte optimalt i dag.

//Alex