Konsten att inte vara nationalist.

Efter tre dagar på Nolia kan jag konstatera att en typ av fråga alltid engarerar vem man än slår sig i slang med. Det handlar om grupptillhörighet. Allt ifrån de skämtsamma hockeyslängarna mellan Umebor och AIK-frälsta, intrikata samtal om svenskhet eller att vara norrländsk, till hårresande förenklingar av någon konflikt i Mellanöstern visar på detta. Jag tror det är ganska mänskligt, rent av självklart, att vi alla vill förstå och förvissa oss om vilka som hör till OSS och vilka som hör till DOM. Det skapar en viss ordning i tillvaron. Däremot blir jag alltid obekväm och lite olycklig när jag märker att denna sortering blir alldeles oerhört viktig och central för en människa. Jag förstår helt enkelt inte poängen med att inte våga utvidga sina gränser, släppa in nya intryck eller våga tro på grannkommunens hockeylag.