Min pinsamma lön.

Det ska erkännas direkt. Min lön är helt ok. Jag klagar inte alls. Faktum är att jag tjänar ungefär som jag förväntade mig när jag utbildade mig till lärare för ca. tio år sedan. Trots det blir jag ibland både provocerad och bekymrad när jag tänker över detta med min lön.

Varför har jag högre lön än min fru? Vi har lika lång utbildning, och är anställda hos samma kommun? Hon har arbetat längre än jag, och har arbetsuppgifter som på många sätt är mer kvalificerade och ansvarstyngda än jag. Men ändå tjänar jag mer. Inte mycket, men ändå mer. Varje utbetalning blir ett slags patriarkalt credo: Kvinnor är inte värda samma lön! Eller också är skillnaden i våra inkomster bara ett uttryck för att vi arbetar med olika åldersgrupper. Vi gymnasielärare tjänar ju mer än våra kollegor på högstadiet. Men jag blir ärligt talat inte lyckligare av den förklaringen. Som om undervisning av högstadielever skulle vara mindre kvalificerad, eller mindre angelägen än den på gymnasiet. Som folkpartist välkomnar jag satsningen på förstelärare och lektorer. Det är ett sätt att satsa på hög kvalité i skolans undervisning. Jag hoppas dock att arbetsgivarna ser till just det när de tillsätter dessa tjänster. Det får inte bli en förlängning av gamla könsstereotypa värderingar, eller en satsning som främst märks på gymnasiet.