Romantiskt tjoller att säga nej till gruvor?

Idag har regeringen fattat beslut om att ge sitt godkännande till tre bearbetningskoncessioner för den planerade Rönnbäcksgruvan i Storumans kommun. Detta är som bekant ett stort gruvprojekt där nickelbrytningen väntas kunna ge 500 arbetstillfällen. Gruvan beräknas vara i drift i 27 år. Detta med gruvor är ju en fråga som väcker starka känslor och det finns nog både en och annan miljövän som genom åren förundrat sig över Västerbottningarnas fördragsamhet med gruvhålen. Förklaringen ligger givetvis i bakfickan på gubbarna. Plånboken! När jag växte upp i Malå var det självklart för mig och mina jämnåriga att gruvor var nåt bra. De pappor som hade bra jobb, jobbade i gruvan. Där gick dom med pannlampa, ståltermos och sprängde. Att vara mot gruvor var liksom… konstigt, faktiskt så konstigt att det var att betrakta som rent tjoller.

Det finns flera faktorer som har lett till att vi har kunnat odla en så oansvarig syn på gruvdrift i Västerbotten och två av de viktigaste handlar om var den politiska maktens fokus ligger och hur synen på ägande har varit i länet. Det är inte underligt att det stora flertalet i Sverige inte har varit särskilt engagerade i gruvdriftens negativa effekter. Gruvorna har legat långt bort (för de flesta) och de har genererat stora exportinkomster. Givetvis har den politiska majoriteten främst behövt bry sig om den sidan av saken. Privat ägande av mark har varit en udda fågel i Västerbotten, särskilt i inlandet, där statliga Sveaskog är den totalt dominerande aktören. Samernas rätt till land och vatten har dessutom succesivt devalverats från i vissa fall ett beskattat ägande till en diffus kulturell rättighet. Därför har det inte funnits nån stark lokal opinion till stöd för ägarintresset, när det har kolliderat med gruvnäringens ambitioner.

Jag tror att Västerbottningarna faktiskt är beredda att ge plats för fler gruvor i länet. Vi är beredda att ge Sverige mer av de resurser som vi förfogar över. Men jag blir rädd när jag ser hur en kommun, Länsstyrelsen och Regeringen nickar och tackar ja till ett projekt som som balanserar på en så slak lina som det i Rönnbäcken. När renjordarna jagats på flykten och schaktmaskinerna gjort sitt, vem garanterar då att gruvan ger nån avkastning innan bolaget gått i konkurs?

Det finns säkert dom som tycker att det är romantiskt tjoller att säga nej till gruvprojekt. Jag håller inte med. Gruvor behövs, men de ska bygga på en kalkyl som håller både ekonomiskt, miljömässigt och medmänskligt.