Den märkliga Pridevägen

Är helt slut efter allt Prajdande i helgen. Inte minst eftersom Ola och Ann envisades med att jag nog borde hålla ett tal. Så då gjorde jag det. Alltid lika utmattande aktivitet. För övrigt så blev det precis lika besvärligt som jag trodde med att vi hade trappor mitt i vår hänvisade paradväg, men det blev mycket bättre än väntat med festen på kvällen som nästan alla verkade trivas så underbart bra på. Förresten, hur tänkte de egentligen när de hänvisade oss till att ha vårt Pridetåg på bakgator och under tunneln vid Vänortsparken/Döbelnspark. De i rullstol eller med barnvagn fick ju lämna tåget och ta en omväg runt. Mycket mycket tragiskt. Så illa är det faktiskt ställt med hbt-vänligheten och funkis-medvetenheten i dagens Umeå.

Sen har Dinio förresten återgått helt till att vara galen när man går hemifrån, men jag skyller allt på vägarbetet utanför vårt hus. Det är ju faktiskt en mardröm att vara hemma när de håller på så jag förstår att Dinio försöker ta sig så gott det går. Imorse kastade han sig olyckligt mot dörrhandtaget när vi gick. Tragisk historia det där, jag tänkte sluta tidigare så jag kan komma hem och ta honom på en promenad. Kanske tjuvmata honom med getmese eller lägga honom på min mage och dra honom i örat. Vi får se.