Kärlek

Imorse så hände det helt plötsligt. Jag sa till Evert att jag älskar honom. Ja, jag vet att det är lite tidigt. Det tog säkert ett ett par månader innan jag sa det till Ann. Men nu var det allså så att det bara slapp ur mig på nåt vis.

Fint var det iaf.

Jag stod på knä i hallen i ytterkläderna och skulle gå. Så satt vi där tillsammans, jag med Evert i knäet, och myste en stund när jag överväldigades av kärlek.

Det var nog en sen reaktion på morgonpromenaden från min sida. Det finns nämligen ingen bättre stund med Evert än när jag lyfter upp honom för att gå morgonpromenaden och han myser in sig bakom örat på mig när jag går nerför trappen, för då vill han vill mysa så mycket att han knappt vet vad han ska göra av sig själv. Och så översållas jag av kärleksfulla nafsanden och pussar över hela halsen.

Då är det ju bara kärlek helt enkelt.