Byskolor dålig sparobjekt

Idag skriver jag tillsammans med Jörgen Forsgen i VK om beslutet att lägga ned byskolor i Nordmalings kommun:
_____________________________________________________________________________________________________________

Skolan står ofta som symbol för en bygds överlevnad – en naturlig mötesplats för barn och föräldrar. I Nordmalings kommun ser vi en positiv utveckling i byarna kring centralorten. Generationsskiften med yngre par och familjer som flyttar in i hopp och tro om att miljön som byarna erbjuder är den bästa för deras barn. Kör man genom byarna ser man tydliga tecken på denna positiva utveckling. Byggställningar, fönsterbyten, målning, och utbyggnader. Lek och stoj från förskolans och skolans lekplatser, gungställningar och studsmattor på var och varannan tomt och idrottsföreningar med aktiviteter såsom barnvasalopp. En levande landsbygd som lockar och som ger oss alla en framtidstro.

Likvärdighet och tillgänglighet oberoende av vart man bor är bärande politiska principer. De övergripande målen för skolan gäller alla barn och ungdomar oberoende var de bor.
Trots detta dyker diskussioner om nedläggning av små skolor upp och ofta, som i Nordmalings fall, på grund av dålig ekonomi. I debatten kring byskolorna i Nordmaling, tycks diskussionen om skolans betydelse för bygden aldrig ha varit i fokus för (S)-majoriteten som snarare gått med skygglappar för ögonen och hörselkåpor för öronen, fast beslutna att den enda lösningen varit att lägga ned byskolor. Hur ser verkligheten egentligen ut? De ekonomiska övervägandena tycks i detta fall ha tagit överhand. Konsekvenserna för dem som bor i byarna och dem som vill flytta dit kan bli allvarliga, liksom konsekvenserna för den levande landsbygd, som många trots allt efterlyser och värnar om – från alla politiska läger. En central fråga som (S)-majoriteten tycks ha förbigått är – vill vi ha en levande landsbygd och hur långt är vi villiga att gå för att värna den? Nedläggning av byskolor gör självfallet byarna mindre attraktiva för inflyttning och husen sjunker i värde. Därför är de mer långsiktiga ekonomiska förtjänsterna väldigt osäkra. Med minskad befolkning kan på sikt bidragen från staten reduceras och likaså intäkterna från kommunalskatten.

Det finns orter i Sverige där man valt en annan väg än den väg Nordmalings (S)-majoritet har valt. På de orterna har man värderat andra faktorer högre än möjligheten att kortsiktigt spara in pengar på en byskola. Ser vi på skolan som en del av samhällsekonomin ser bilden annorlunda ut. Det är inte alltid en vinst att lägga ned en skola. Skolbyggnaden fortsätter att kosta pengar. Barnfamiljer flyttar. Kostnader uppstår när elever väljer skola i en annan kommun. En del av skolans före detta anställda blir arbetslösa och ökad skolskjuts kostar pengar. Om kommunens kostnader för lokalerna förblir oförändrade efter en nedläggning, sparas egentligen ingenting. Besparingar i grundskoledriften kommer dessutom i många fall att leda till ökade kostnader i andra sektorer. Skolorganisationen ska inte bedömas utifrån ett avgränsat perspektiv, utan ur ett bredare kommunalpolitiskt perspektiv där även skolans betydelse för byarna och kommunen som helhet vägs in. Besparingar genom förändringar i skolstrukturen ger minskad välfärd för befolkningen i byarna och kostnader som är svåra att beräkna. Men framförallt, besparingarna drabbar barnen. Var har, under hela denna debatt kring skolorna där ökad kvalité upprepats av (S)-företrädarna som ett mantra, barnperspektivet funnits?

Maria Lundqvist-Brömster, riksdagsledamot och kommunpolitiker i Nordmaling (FP)
Jörgen Forsgren, kommunpolitier i Nordmaling (FP)