Det är bara att beklaga att regeringen kommit till den ståndpunkten att man inte ska ge någon ersättning till de personer som varit placerade i fosterhem mellan 1920-1980. I vanvårdstutredningen har man intervjuat cirka tusen personer om deras upplevelser när de var fosterhemsplacerade. Många av dessa personer är idag gamla, en del har avlidit under utredningens gång. Deras vittnesbörd är tung läsning . Upplevelser av psykiska och fysiska övergrepp, våld , kränkningar. De har levt med dessa svåra minnen under hela sin livstid, mått fruktansvärt dålig. Deras berättelser är tillräckliga bevis för att övergrepp har begåtts. Det minsta vi kan göra är att ge någon form av ersättning av respekt för de drabbade.

Den 10/2 lade Upprättelseutredningen fram sitt betänkande till regeringen. FP delar utredningens uppfattning om att de som i barndomen utsattes för kränkningar i den sociala barn- och ungdomsvården måste få upprättelse. Jag anser att statsministern ska  framföra en ursäkt , å hela det officiella Sveriges vägnar, för de kränkningar som många barn i den sociala barnavården utsattes för. Med en sådan ceremoni markerar vi att vi förstår allvaret i det som hänt och att vi fäster stor vikt vid att de drabbade får en offentlig och djup känd ursäkt. Utredningens betänkande måste skickas på remiss snarast. Frågan får inte dras i långbänk.

Men många placerade barn får inte heller idag sina rättigheter tillgodosedda. Fortfarande upplever många placerade barn att ingen hör och ingen ser. Vi vuxna sviker. Regeringen har genomfört förändringar men det är inte tillräckligt. Barnskyddsutredningens förslag , om bl a stöd till familjehem och om att placerade barn ska ha en egen socialsekreterare, måste nu bli verklighet.