Andy Hargreaves (2004) Läraren i kunskapssamhället – i osäkerhetens tidevarv

 

En oumbärlig bok för kreativa lärare som ännu inte har gett upp trots dagens påtagliga administrativa styrnings faror.

I boken diskuterar Hargreaves i ett internationellt perspektiv vad han kallar standardiseringen i skolor; obligatoriska test i ämneskunskaper och högre krav på vilka prestationsstandards lanseras skapar större avstånd mellan lärarkollegor. Överdriven fokus läggs på läs- och skrivutveckling och matematik. En insnävning mot baskunskaper ger mindre utrymme för kreativiteten och val. En minskad professionalisering skapar vantrivsel hos lärarna, eftersom deras handlingsutrymme minskar när en alltför stor fokus läggs på träning inför prov och examina. Skärpta inspektionssystem, resultatorienterade löner, reformer som minskar friheten, topdown metoder lanseras. Top-downprocesser försvagar lärarnas identitet och engagemang. Konkurrens mellan skolor genom resultatmätning skapar föreställningar om att i realiteten likvärdiga skolor kan vara bättre eller sämre. Alltför stark fokus på träning inför standardprov tenderar att rasera den redan befintliga kreativa pedagogiken och den integrerade kursplanen. Ständiga utvärderingar och inspektioner, resultatkrav, kritik mot lärare, ofta inte baserat på forskning, kan fungera kontraproduktivt; då de utsätts för kritik försvagas deras professionella status. Hans forskning visar att svaga elever, de som inte passar in i standardiseringen, t.ex. särskolans elever, kan slås ut i standardiseringen. Standards kan ge resultat i svaga skolor, men är trots det inte bra då skolorna erhåller dåliga resultat Valla fall. På väl fungerande skolor är programmen inte heller relevanta, då de uppfyller kraven. Standardiseringen fungerar bäst för en mellangrupp av elever.

 

I Sverige har den s.k. treämnesskolan, föreställningen om fokus på s.k. kärnämnen, och aviserade skolreformer väckt frågor om att liknande processer pågår även i Sverige.

 

Skolans utveckling är ofta inte i fas med samhällets utveckling och dess behov av kreativitet. Flexibilitet, risktagande, samarbetsförmåga etc. Hargreaves rekommenderar lärandekulturer bland lärare, lärande organisationer, samt lärare som kontroller sin egen fortbildning, inte arbetsgivarna.

 

Presentationer från boken:

 

Kommunerna penetrerar alltmer skolvardagen med, sina utvärderingar och de vänder sig mera till andra intressenter än lärarna för att söka legitimitet. ”

Hargreaves ser en skola och ett samhälle, som allt mindre bekymrar sig om karaktärsdaning och social och emotionell utveckling av de unga och istället stimulerar dem till strömlinjeformad anpassning och plugg av baskunskaper.

 

Till de värre utslagen av kontroll räknar Hargreaves ”standardiseringen/’ eller ”standards-based reform”. Standardiseringen innebar fler obligatoriska test i ämneskunskaper och högre krav på vilka standards (nivåer) som skall nås for genomgången utbildning. Det genomförs ofta samtidigt med nedskärningar i skolornas basresurser.

 

Effekterna av detta var, åskådliggör han med hjälp av kanadensiska och amerikanska fall, en ökande utslagning av svaga elever, en insnävning av den faktiskt studerade läroplanen med större tonvikt på baskunskaper och minskat utrymme för valfrihet och tematiska studier. Mera plugg och mindre kreativitet, kan man också sammanfatta effekten. För lärarna innebar detta minskad autonomi i undervisningen, vilket sänkte motivationen för arbetet hos många. De kände sig som övervakade operatörer av Standardiserade prestationer istället för som självständiga, kvalificerade yrkesmänniskor.

 

Men i stället för att främja kreativitet och genialitet har alltfler skolsystem blivit besatta av att införa enhetliga kursplaner och detaljstyra skolans verksamhet. I stället för ambitiösa uppdrag till fördel för medkänsla och gemenskap har skolor och lärare pressats in i en inskränkt vision av testpoäng, färdighetsmål och jämförande tabeller, som gör att ansvar kan utkrävas. Och i stället för att odla en kosmopolitisk identitet och den så viktiga medkänslan – som Adan Smith kallade demokratins emotionella grund – gynnar alltför många utbildningssystem en överdriven och självupptagen nationell identitetskänsla.

 

Om vi ger upp inför tanken att den allmänna skolan endast kan vara ett billigt system som drivs med lågt kvalificerade, dåligt betalda och överbelastade lärare, vars jobb är att upprätthålla ordning. Undervisa inför proven och följa standardiserade föreskrifter, kommer de närmaste 30 årens lärare att varken kunna eller vilja I mer i stället att bli viljelösa verkställare av politikernas blodfattiga ambitioner för vad underfinansierade system kan åstadkomma.

Vårt alternativ är att främja omfattande investeringar i ett utbildningssystem med hög kapacitet, där högkompetenta lärare har förmåga att generera kreativitet och genialitet hos sina elever genom att själva uppleva kreativitet och flexibilitet i hur de behandlas och utvecklas som kunskapssamhällets professionella arbetare, I detta andra scenario kommer undervisningen och lärarna att nå mycket längre, och inte endast utföra den tekniska uppgiften att producera godtagbara provresultat. De kommer återigen att göra undervisning till ett livsformande och världsomvälvande socialt uppdrag.

Ett kunskapssamhälle är i själva verket ett lärande samhälle.

 

I sina yrkesförberedelser, yrkesutveckling och arbetsliv måste dagens lärare få en uppfattning och ett grepp om kunskapssamhället, där deras elever lever och kommer att arbeta. Om lärare inte förstår kunskapssamhället kan de inte förbereda sina elever för det. Som ett traditionellt irländskt ordspråk säger: ”För att fånga forellen måste man lyssna till floden.

 

Lärare måste på nytt ta plats bland samhällets mest respekterade intellektuella. De måste lämna sin tillflyktsort i klassrummen, bli medborgare i världen och förbereda sina elever för att bli detsamma .

 Genom att förbättra standarderna i form av ämnesbaserade, eller genom att lägga överdriven tonvikt på matematik och läs- och skrivkunnighet, . Tränger man ut intresset för personlig och social utveckling, som är samhällets grund, och tar bort den ämnesövergripande globala utbildningen, som är hjärtat i den kosmopolitiska identiteten.

 

Lärare med överkontrollerade arbetsliv klagar på urholkad självständighet, förlorad kreativitet, inskränkt flexibilitet och begränsad kapacitet att använda sig av sin professionella omdömesförmåga. De går med sänkt huvud, kämpar på ensamma och drar sig undan från arbete tillsammans med kollegerna. Arbetsgemenskapen klappar ihop, tiden för reflektioner går upp i rök och kärleken till lärandet försvinner. Lärare förlorar tilltron till sina regeringar, tar tag i möjligheter att begära avsked och gå i pension och uppmanar till och med sina barn att inte följa i deras fotspår., Den standardbaserade reformen av utbildningen är lika värdefull för en livskraftig kunskapsekonomi och ett starkt civilt samhälle som gräshoppor är för ett majsfält.

 Skolan är både en lärande och en omtänksam gemenskap – familjen, relationer och en kosmopolitisk omsorg om andra i världen prioriteras högst. Men standardreformen hotar också denna skola för kunskapssamhället, eftersom förändringar kommer tillbaka till skolan genom politisk ”återvinning”, dvs. att skolan först genomför en ny ordning och politikerna sedan återinför den i ett stelt format som gör den omöjlig att följa. Den själlösa standardiseringen hotar också de få skolor för kunskapssamhället som redan finns.