Chile ett land under avveckling.

Chile ett land under avveckling.

 

En av extremdoktrinerna i postmodernismens tankevärld, är att mottagaren gör verket, dvs. den så kallade verkligheten är en konstruktion och följaktligen varje individ har en egen bild av denna, beroende på erfarenheter, individuell läggning osv. Som så mycket annat i den postmodernistiska teori konstruktionen är denna tes både sann och icke sann, beroende på hur långt man vill driva tesen. Ytterst sett stämmer den. Min bild av verkligheten kan dock inte stämma "exakt" med andras bilder, och på ett mer vardagligt plan är tesen naturligtvis falsk. Så extremt individuellt uppenbarar sig inte verkligheten för oss människor. Om så vore fallet kunde ingen kommunikation vara möjlig. Det behövs gemensamma koder för att individer skall kunna kommunicera. Och dessa finns inte bara för människor utan även för djuren. Själva det ekologiska systemet är kommunikativt till sin karaktär. Men ibland är verklighets beskrivningar så våldsamt skilda från varandra att man nästan tvivlar på att mänsklig kommunikation överhuvudtaget är möjligt.

Dessa diametral skilda uppfattningar framträder stundtals i synen på olika länders ekonomi. Chile är ett sådant land som inte sällan framhävs i den ekonomiska debatten för att motivera riskabla ekonomiska förändringar av vårt land. Den positiva bilden av den chilenska ekonomin, förs fram i Sverige och utomlands av professionella ekonomer som bejakar ett ekonomiskt system som ur svenskt perspektiv ter sig främmande för de flesta svenskar.

Att framhäva Chile som en exemplarisk ekonomisk modell är en ansvarslös handling. Det har jag upplevt själv. Man behöver inte vara expert i ekonomi för att upptäcka den högst otrygga tillstånd som den chilenska medelklassen genomlever och den eländiga misären som obemedlade chilenare lever i.
Vilken svensk skulle vilja t.ex. bo i ett land som ur ett ekonomiskt perspektiv fungerar diametralt annorlunda än Sverige. Ett land där välfärden är ett lika okänt begrepp för unga chilenare som grönsaksodling är för inuiterna. Nästan allt är i privat ägo i Chile och det som är kvar befinner sig i bedrövligt skick. För att barnen i Chile ska ha en normalfungerande skolgång måste föräldrarna betala flera tusen kronor, ibland upp till hundra tusen per år i skolavgift.
Min mor och hennes väninna, båda dryg 80 åriga kvinnor och änkor tillhörande den chilenska övre medelklassen, insjuknade och opererades. Båda tvingades att sälja sina hus för att bekosta operationen. Pensionen i Chile är så marginell att även välbetalda yrkesgrupper som läkare och tandläkare i landet arbetar tills de dör. Och

löneskillnaderna är gigantiska. Minimilönen är på ca 500 Kr.
I motsats till mer civiliserade länder i världen är en konkurs i Chile en gigantisk katastrof för de drabbade. Två individer ur min familjs vänkrets tog självmord efter en sådan händelse. Konkurs och självmord betecknas av den chilenska svarta humorn som synonymer. Och ändå talar jag om erfarenheter som drabbar de privilegierade i landet. De andra, "los olvidados", "de glömda", dvs. de flesta lever i ett socialt och ekonomiskt tillstånd man inte ens vågar föreställa sig som svensk, utan att beteckna det som en permanent mardröm.

Utan större överdrifter kan man påstå att i Chile råder för närvarande ett inbördeskrig än så länge utan vapen mellan de få som har ekonomisk trygghet och de som saknar den.
Att Allenderegeringen på 70-talet åstadkom ekonomiskt ödesdigra misstag, är lika sant som att Pinochets kalkering av Chicagoskolans nyliberala ekonomiska politik har försatt de flesta chilenarna i en socialt ångestfylld belägenhet. Att föreslå en så brutal tillämpning av marknadsekonomi är lika ansvarslös som någonsin har kommando ekonomins anhängare varit. Det är att vilja införa den socialdarwinistiska modellen i en socioekonomisk livsvärldskontext.

 

Vad beträffar makroekonomins läge är anhängarna av den chilenska modellens beskrivning korrekt, men på mikroekonomins nivå, i livsvärlden (dvs. på hur de enskilda medborgarna upplever sitt liv) råder det helt skilda världar. I motsats till förespråkarna till den chilenska modellen påstår jag att Chile inte är ett framgångsland. Chile är ett land under avveckling. Chile är inte heller landet där demokratin har återvänt. Chile är det land där demokratin håller på att ge sig iväg. Under mitt senaste besök i Chile vittnade många chilenare ur olika samhällsklasser om att man håller på att skapa en social bomb i landet.

Efter att ha tagit del av de positiva rapporteringarna om den chilenska ekonomin skriver en chilenska bosatt i Sverige: ” Den chilenska ekonomins anhängare, grundar sin analys i de välbärgade och glömmer göra ett besök hos La Pintana, (de flesta). Chilenarna som återvänder till Chile kommer tillbaka till Sverige, med motiveringen att det finns ingen enskilt normal ekonomi som tål en sjukdom i Chile.”

Med sådana ekonomiska siare behöver folkflertalet i Chile, Sverige och i världen i övrigt, definitiv inga fiender.