Glokal värld
Glokal värld
Konflikten mellan kosmopolitismen och nationalismen har blivit en besvärande realitet.
En aktuell problematik idag när det paradoxala fenomenet är, att när dagens värld tenderar att bli mer homogen, pga. de utvecklade mediernas framfart (datorer, TV osv.), dvs. när världen förvandlas till en "global by", växer samtidig nationalismen. Man får erinra sig att de flesta av dagens krig är inbördeskrig. Därför är det ett lockande företag att undersöka vad egentligen nationell identitet innebär. I vilken omfattning de nationella "rena" koderna, mot bakgrund av de omfattande gränsöverskridningar som sker är destabiliserade. Vilka tecken representerar en sådan utveckling?
Vi lever i en glokal värld, där det nationella tenderar att förflyktigas medan det lokala och globala förstärks.
Vi lever idag i de snabba kommunikationsmedlens tid, av somliga betecknade som "informations samhälle", vilket, bland mycket annat innebär att världen krymper betydligt. Detta uppenbara faktum försätter oss i ett tillstånd av ökande enhetlighet i förhållande till andra kulturer. Parallellt växer nationalismen idag i rasande takt. Det förefaller som om identitetsförlusten pga. globalisering av världen skapar en otrygghets stämning som orsakar ett behov att stöta bort allt som inte är bekant, dvs. det främmande, "den andre". Huvudkonflikten tycks idag ta gestalt i form av motsatsparen nationalismen (tribalism) vs kosmopolitismen. En kosmopolit är inte en individ i avsaknad av identitet. Kosmopolit är en person med en kosmopolitisk identitet, dvs. en individ vars mentalitet konstitueras av sammanslagna identiteter. I kulinariska termer, betyder kosmopolitism en rätt bestående av kebab med lingonsylt i pitabröd med renskav.
Det inte enbart betydelseinriktade intellektuella som uppmärksammar fenomenet "gränsöverskridning". Även folk i allmänhet har sedan länge begagnat sig av detta grepp. Ungdomarnas livsvärld är impregnerad av kulturella sammanställningar.
Det behöver knappast påpekas att "hypernationalismen" är ett av de värsta fenomen som kan drabba ett samhälle.
I konsten åstadkommer den hysteriska nationalismen ödesdigra konsekvenser.
Konsten blir då otidsenlig, provinsiell och löper stor risk att drunkna i ankdammen.
Den konst som idag inte agerar gränsöverskridande har sin framtid bakom sig. Detta är idag en truism. För somliga är det "nya", orena, hybridiska och därmed gränsöverskridande konsten ett tecken på idétorka, dekadens och slutligen svaghet och förfall. Men även ett tecken för manlig vit medelklass dominans, mao för västerländsk "mainstream" inflytande. Det som betecknas med maktbegreppet "WASP" (White, anglo-saxon, protestant). För andra, innebär kosmopolitismen ett konstaterande att världen äntligen har krympt, att likheterna mellan kulturer håller på att bli fler än skillnaderna, att avståndet mellan kulturerna minskat. Att likställandet av våra kulturella koder bidrar till att kommunikationen och förståelsen mellan kulturer blir möjliga att realiseras, annars skulle inte nödvändiga korsbefruktningar kunna äga rum. Ett minimum av gemensamma koder är en förpliktande förutsättning för att kulturer skall kunna mötas. Och vad är annars det aktuella estetiska rummet än ett konstaterande och materialisering av tanken om konstverket såsom varande en appropierad invandrare. Idag är denna invandring i konsten (och inte bara i konsten utan även i det sociala fältet), så omfattande att tom, gränserna mellan, inte bara den höga konsten och den låga populärkulturen har detroniserats, utan även gränsen mellan konst och det som inte är konst alltmer försvinner och sammanblandats med övriga av informationssamhällets produkter. Det förefaller som om endast objektets placering i olika kontextuella sammanhang bestämmer dess kategorisering. Även den moderna biologin agerar gränsöverskridande. Vi har nyligen fått veta att träd, med genteknologi, kan härdas med fiskgener.
Åtminstone teoretiskt, är det idag möjligt att, om man bor i Stockholm, Umeå, New York eller Mexiko City, få tillgång till samma sorts information.
Världen mår inte särkilt bra idag. Det finns en apokalyptisk stämning, grundad i depression, ökad rasism, aids, ideologisk förvirring, miljö förstöring, påtvingad invandring. Den mest betydande konsten idag har inte som sin huvudambition att utveckla enbart estetiken, utan att undersöka betydelser av alla dessa mörka existentiella tecken som oroar oss i djupet av vår livsvärld. De vore underligt annars, mot den hotfulla bakgrund vi har att hantera. Den kantiska estetikens principer har idag delvis ersatts av en mer betydelseproblematiserande konst. Men i motsats till vetenskapen erbjuder inte dagens konst några konkreta svar utan ställer enbart frågor. På detta sätt agerar dagens konst mindre auktoritär, och tolkningsrummet, för så väl kvalificerade som normala läsare vidgas.
I detta skisserade perspektiv av omfattande gränsöverskridningar och multikulturell belägenhet kan man fråga sig, vad är svenskt, eller bättre uttryckt, vari består vår nationella identitet? Det är med den frågan i minnet vi har arbetat.
Det förefaller idag som om det på alla områden av vår existens, "livsvärld" (i Husserls mening), har en omfattande gränsöverskridning gjort sig gällande. Och kanske är avståndet mellan tredje världen, och i-världen, eller konkretare i detta fall; mellan Mexiko och Sverige, inte så stor som det i förstone kan tyckas. Aldrig tidigare har man så tydligt upplevt den svenske poeten Gunnar Ekelöfs postulat om att "botten i mig är också botten hos andra". Dessutom, kulturellt sett, vad som idag är centrum och vad som är perifer är mycket svårdefinierbart.
Inte heller den tidigare formulerade och oöverskridliga diskrepansen mellan öststaterna och väst är idag en realitet. Öst och väst, på gott och ont, har mötts. Även här har en mastodontisk gränsöverskridning iscensatts. Kanske vi i en snar framtid äntligen kommer att sluta att tänka i sedvanliga och schablonmässiga dikotomier så att väst-öst, känsla -intellekt, vi-den andre, kvinnor-män, i-länderna-u-länderna, behandlas av mer dynamiska och övergripande teorier. Men kanske är detta en alltför tidigt och alltför optimistiskt gestaltad utopi, trots den globala byns allt mer påtagliga närvaro. I denna kaotiska och atomistiska enklav som är en av de grundläggande kännetecken för vår sociala belägenhet, som för övrigt Jürgen Habermas betecknade med begreppet "decisionism", är det mycket svårt att fastställa vad som är rätt och vad som är fel… Det enda fenomenet som verkar idag vara förutsägbar är oförutsägbarheten.
Senaste kommentarerna