INTEgration och INTEgritet?

INTEgration och INTEgritet?

 

I kultursemiotiska sammanhang (vetenskapen om hur betydelsen, skapas, omformas och medieras), talar man om att varje samhälle placerar sina individer i det sociala rummet anordnat som en samhällelig hierarkisk kontext. Individerna antingen befinner sig i ett privilegierat socialt centrum eller i en socialt marginaliserad periferi.

 

Centrum betraktar sig alltid själv som normen, kanon för det normala. Och konsekvent betraktas det som avviker från sig självt, dvs. från centrumet, som onormalt, exotiskt och perifert. Periferins medlemmar konstitueras av invandrarna eller med ett korrektare uttryck; annanläningar. Kvinnor, sexualpolitiskt inkorrekta individer såsom queers, homosexuella osv. tillhör också och tills vidare denna underprivilegierade kategori,

eftersom de avviker från en mainstream dikterade av specifika centriska kulturella koder. Majoritetskulturen är centrumet och representeras av den vite mannen (Wasparen = vit, anglosaxisk protestant). Medan periferins medlemmar är minoriteterna, med undantag för kvinnor som är de enda I majoriteten som behandlas som minoriteter.

 

Så även vår kultur är inordnad i ett sådan system medföljande en rad begrepp av mer eller mindre förvirrande komplexitet och motsägelsefullhet. Mot det enkelt definierbara, elaka och anakronistiska begreppet segregation, ställer välmenande politiker och även somliga forskare begreppen assimilation och integration.

 

Integration samt assimilation är välmenande, om man så vill goda och snälla begrepp. De vittnar om en vilja att utplåna orättvisa differenser och därmed skapa ett kulturellt icke dikotomiskt Vi. Men vid närmare betraktelse och med en smula reflexion och även en hel del egen praxis, inser man att dessa välmenande begrepp kräver ett alltför hög pris hos de perifera individerna. Begreppen i fråga är till sin grundläggande karaktär ”kränkande”. De implicerar att den ”andre” (periferin), måste ge upp sina kulturella koder för att integreras och assimileras i den ”nya sociala kroppen” (centrum), på bekostnad av de egna kulturella koderna. Enkelt uttryckt, en Annanlänning måste ge upp sina kulturella och sociala av tradition byggda koder för att bli accepterad av ”svensken”, Wasparen, centrum.

 

Genusforskarna är mycket väl medvetna om detta sociala spel, ty kvinnor har i tusentals år varit tvungna att ge upp sina nedvärderade sociala koder för att integreras och assimileras med män. Reproduktionen och även kärleken kräver en alltför hög pris hos mainstreams kvinnor.

 

Som annanläning själv har jag en stor erfarenhet av kulturell förträngnings – och förlustmekanismer till förmån för en snabbare, mer skonsam och enkel integrering i det svenska samhället. Och det premieras med kommentarer från min omgivning om att det som är bra med mig är att jag är så svensk. Underförstått, det icke-svenska är negativt. Att vara svensk, turk osv. är emellertid lika bra eller dåligt som att vara något annat. Men inte ur ett centristiskt perspektiv.

 

I en alltmer globaliserad värld blir emellertid att stipulera dikotomiska distinktioner av typen svensk/icke svensk allt mer dysfunktionellt och otidsenligt. Globaliseringen skapar en rotlöshet och instabilitet som kan frammana ett visst begär efter trygghet, ofta uttryckt som en efterbliven tribalism (känsla av att tillhöra en stam, nationalism).

Men om integrationen inte grundar sig och praktiseras på ett ömsesidigt fundament, dvs. att både centrumet (svensken, wasparen) och periferin (den andre, annanläningen), är benägna att ge upp något av sina egna kulturella koder och förmåner), vilket majoritetskulturer historiskt sätt sällan gör, är trots de goda intentionerna, integrationen en mycket stor förlust samt ett alltför högt pris att betala och helt enkelt en kränkning av den andre.

 

Dessutom misstror jag att problemet med segregationen och integrationen kommer att finna en adekvat lösning i Sverige som leder till jämställda relationer mellan centrumet och periferin på kort sikt. Det social kulturella paradigmet med sina dikotomisk polära enheter kommer att bestå ett bra tag till misstänker jag. Sådana kulturella tillstånd har en mycket retarderande effekt, är mycket komplicerade och konsekvent tidskrävande, men på sikt finner alltid problemet integration lösningar. Centrumets kultur kan utplåna periferins (som i Sydamerika där den spanska kulturen (centrum) detroniserade den inhemska indianska (periferin). Mer lyckade exempel är Spanien där den moriska och den spanska kulturen är i det närmast en olöslig syntes – ”Convivencia” samlevnad, samverkan, ungefär, enligt den spanske filosofen Miguel de Unamuno (samtidigt som den sefarditiska judendomen blev i det närmast avvisad från landet).

Globaliseringskultur och homogeniserande effekter kan förmodligen accelerera dessa processer i opredestinerade riktningar. Men slutligen är det förmodligen endast tiden (att flera generationer av den andre uppstår, lever, förökas, och sammanblandas), som kommer att lösa frågan. Och med en god portion politisk klokhet och även ”tur” (gynnsamma omständigheter), kan den ömsesidiga integrationen uppnås.

 

Att uppnå social interaktion på lika villkor (som i ett jämställt äktenskap), istället för ensidigt integration är en mycket mödosam process. Och här som likt i många andra sammanhang gäller författaren Julio Cortazars ord: Tiden är den största av alla mästare. Eller uttryckt på mer svenskt milt sätt: Tiden läker alla sår.

 

Vår extremomhändertagande kultur har en rad ansträngningar och lagar som trots de välmenande intentionerna leder rakt in i dess obehagliga motsats.

 

Sverige är inte i behov av färre karriäristkvinnor, annanläningar, bögar och andra social perifera individer, utan tvärtom av fler eftersom ingen kultur gynnas och framför allt inte nu, i den nuvarande kreativitetens tidevarv av att en del av befolkningen består av individer som likt den svarta slaven Onkel Tom (á la Mauricio Rojas), ödmjukt, underdånigt och förnedrade tjänar sina vita herrar!

 

Till motsägelsefulla lagar och välmenande men kontraproduktiva sociala intentioner säger vi tills vidare nej tack till enkel riktad integration till förmån för integriteten.

Annars är det risk att det uppstår INTEgration och INTEgritet.