Praktiska och opraktiska ämnen.

Praktiska och opraktiska ämnen.

 

Den aktuella skolpolitiska diskussionen sker tyvärr inte så sällan numera i osäkerhetens och stressens tidevarv i termer av, populismen och antiintellektualismen.

Ett exempel bland många ur högen av retroytligheter, är den föråldrade och tudelade tanke som separerar ämnena i praktiska och teoretiska som för övrigt är en grov missuppfattning om vad teorier handlar om. Samt ett arv från 1600 (Descartes), och 1800-talets mekaniska vilja att tolka livsvärlden i oförenlig motsats enheter.

Vad som skiljer ämnena åt i skolan är emellertid inte att de olika ämnena är praktiska eller teoretiska par definition. Att ämnena kan vara praktiska eller teoretiska har att göra med om undervisningen är enbart fakta baserad och reproduktiv eller om den är problem inriktade och insatt i ett bestämd begreppslig system.

Teoretiserande innebär ett arbete som grundar sin verksamhet i en

redan tolkad värld, livsvärlden, (dvs., hur människor uppfattar och upplever den så kallade ”verkligheten”). Utifrån den skapar man verktyg i form av begrepp för att bringa förståelse åt det materialet man vill undersöka, dvs. man problematiserar. Och därefter vilka metoder som tillämpas.

Av detta följer att alla ämnen i skolan kan vara teoretiska eller praktiska beroende på HUR man undervisar, inte som man oftast tror att det handlar om ämnen där man läser texter (språkliga sådana). Att inte arbeta med händerna innebär inte att man är automatiskt en teoretiker och tvärtom. Vore så enkel då borde vi betrakta genast, sportjournalister, byråkrater, revisorer osv. som utpräglade teoretiker. Av detta följer också att alla akademiker inte är per automatik teoretiker.

Alla verksamheter är emellertid, en blandning av teori och praktik. Det har påvisatsmed stor tydlighet av bland andra Howard Gardner, men i vår sällan präglad lagom kultur, där vi laborerar med antingen eller dikotomier istället för både och (Jing och Jang) tänker man annorlunda.

 

Alla ämnen kan följaktligen vara praktiska eller teoretiska, beroende på om undervisning är problematiserande (teoretiskt), eller inte (praktiskt). För tydlighetens skull: Språkämnen i skolorna fungerar ibland som teoretiska ämnen och ibland som utpräglad praktiska. Och så förhåller sig med alla andra ämnen i skolan.

Detta är särskilt viktigt att uppmärksamma i dessa dagar då risken för införandet av ett otidsenligt treämnes skola är påtagligt.

Enligt semiotiken, (vetenskapens om tecken och betydelsen), livsvärlden består av texter (från latinet väv). Det finns emellertid verbala så väl som visuella, kulinariska, matematiska, osv., texter. Och texter som bekant kan vara meningsproducerande företeelser under förutsättning att man problematiserar dem. Det finns dock som bekant många meningslösa texter också…

 

Filosofen Ludvig Wittgenstein påpekade emellertid, att fakta allena utan problematiseringen, inte producerar teorier, dvs. vetenskap och mening. Utan blott information, inte kunskap.

I den immateriella produktionsvärld vi nu lever i ter sig sådana otidsenligheter ännu mer överflödiga och enfaldiga än i tider av manuell präglad arbete. Att på 2000 talet ägna sig åt detta tarvliga ämnes apartheid, ter sig helt enkel ännu mer absurd i ljuset av arbetslivs och socialforskning där prominenta forskare som M Castells, Z Bauman, R Sennett R Florida, m.fl. pekar på det kreativa arbetets dominerande roll i västvärlden.

Folke Fridells värld bestående av en övervägande del av reproduktiva maskinbetjänter avdunstar snabbare än dagens glaciärer.

En logisk slutsats också av denna förvirrade diskussion, är att om vissa ämnen betecknas som praktiska i skolan ska vi betrakta de resterande de så kallade ”teoretiska” för opraktiska?