De-sign. Från tecken kommen.

n ett ”investeringsobjekt”) Sverige är t.ex. är en av världens största exportörer av design. Miljarder kronor exporteras årligen i designprodukter. Ett flertal ekonomer åberopar att skillnaden mellan tillsynes likvärdiga varor inte ligger i kvalitetsaspekten, där de är likvärdiga, utan i designens skillnader. Enkelt uttryck, kan man påstå att en bil i samma prisklass är när det gäller kvalitetsaspekten, någorlunda likvärdig ett annat bilmärke. Det som skiljer dem åt är inte kvalitetens aspekt, dvs. den gamla prestigeegenskapen som rådde under industrialismen, utan det symboliska värdet, dvs. varans varufetischistiska karaktär, med andra ord dess tecken (Sign) karaktär. En stor bil konnoterar en stor snopp, styrka, makt osv. En liten, rund bil betyder kvinnlighet etc. Och det är dessa tecken karaktärer som gör varan åtråvärd eller motbjudande på marknaden. Designers och reklamfolk är mycket medvetna om varans olydiga teckenspel. 

Men i design finns det emellertid en annan än mer värdefull betydelse. En kulturellt avslöjande teckenfunktion och ett kreativt inslag som är ett signum för designarbete och dessutom kompatibel med det förhållningssätt som dagens kreativitetspräglade arbetsliv och kultur kräver för att en individ skall kunna fungera i dagens högteknologiska produktionssätt. 
Som forskaren Richard Florida i ”The ’Rise of the Creative Class” påpekar i sina till leda citerade skrifter, av de som idag sysslar med kreativt arbete befinner sig nästan majoriteten i de stora städernas arbetsliv i västvärlden. Den kreativa klassen har ökat markant från 1950 till dagens nya informations- eller desinformationsamhälle, eller rättare sagt tredubblats. Dessa kreativsysselsatta individer är bättre betalda, är outbytbara, har ett rikligare liv, är mer flexibla, mångbottnade och mångfacetterade mm, än de som sysslar med industriellt reproduktivt arbete. I våra högteknologiska samhällen görs de jobb som inte ställer krav på kreativitet bättre av datorer, maskiner och robotar och numera av kineser och indier än av arbetarklassen. Kreativitetsträning bör genomsyra alla sektorer av vår livsvärld. Inklusive och framför allt i utbildningsväsendet. Citat från Karoeke kapitalismen.
Redan på 60-talet påpekade forskaren Jean Baudrillard i boken ”La economie du signe” lagen om den minsta gemensamma skillnaden i varuprodukterna. Den innebär att det som skiljde produkterna åt inte var kvalitetsaspekten utan designutformningen. 
Därför finns i skolan en osamtidighetsfaktor beträffande undervisning. Skolans undervisning följer i mångt och mycket industriprocessens reproduktiva karaktär. Inte dagens behov av att skapa kreativa individer. När eleven inte är involverad i lärandet pga. att läraren fortfarande serverar färdigt tuggad kunskap, förvandlas eleverna till en amorf kollektiv massa. Det är frågan om en löpandebandsundervisning där alla elever alltid gör samma sak under samma tid på exakt kommando av läraren, och därmed förvandlar läraren och eleven till en passiv robotliknande figur utan förmåga att vara kreativ. 
Eller som en annan av dagens i världen erkända forskare Manuel Castells har påpekat: ”ingen omstrukturering kan vara viktigare för samhället, än att omskola lärarna till att använda en ny pedagogik som går ut på att lära att lära, dvs. en pedagogik som bygger på dialog (interaktivitet), individualisering, och utveckling av elevens självständiga förmåga att lära och tänka, dvs. en kreativitetsinriktad pedagogik. Att läraren ställer frågor som läraren redan på förhand vet svaret, hör inte till vår tids behov av nyskapande kunskap påpekar Ingrid Carlgren, professor i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm. Aktuell med boken Lärare av i morgon. 
Idag blir det allt färre lärare som förnekar dialogpedagogikens nödvändighet. 
Här har bildlärare (bild/design/media), slöjd- och musiklärarna, en stor uppmaning och en mycket viktigt roll att fylla i. Och viktigt att påpeka idag då populistiska skoldebattörer stirrar sig blind på en treämnesskola. Eller som folk med insikter i både arbetslivet och pedagogiken påpekar: Skolorna värderar det som är viktigast i lärandet tvärtom än arbetslivet. I skolan är så kallade kärnämnen det viktigaste av allt. Medan i företagen värderas som det viktigaste av allt, kreativiteten, eget ansvar, social begåvning och samarbetsförmåga. Skolan saknar både insikt och värderingsinstrument för att förhålla sig till den nya världen, påpekar professor Madelaine von Heland, och framhäver att skolan håller på att utbilda en hel generation till en verklighet som inte längre finns. 
Dessvärre finns strukturella hinder av ekonomisk natur (för stora undervisningsgrupper, samt en traditionell obenägenhet till förändringar), som sätter käppar i hjulen för att realisera nödvändiga förnyelser av utbildningsväsendet. Det är på tiden att skolansvariga och politiker uppdatera sig. Satsar mer pengar till skolan och höj statusen för de utpräglat kreativa ämnena och omforma de resterande ämnena i mer kreativ riktning. Det talas idag om att de estetiska och kreativa processerna bör genomsyra hela skolväsendet (Skolverket). Men i praktiken sjunker de höga anspråken i retorikens djupa hav. 
Tony Blair, som inte gjort sig skyldig till enbart ”felsatsningar”, har sagt, att England startade den industriella revolutionen. Nu måste vi i England gå i spetsen för dagens kreativa revolution. Och detta gör vi bäst, bland annat genom att förändra utbildningssystemet och satsa på design. 
I likhet med Manuel Castells tankegångar, pläderar förre statsministern Ingvar Carlsson tillsammans med andra höga politiska dignitärer för en satsning på kreativa yrken och kulturen, som befrämjande åtgärd för tillväxten och identitetskänslan i EU. 
En rapport från KK-stiftelsen, påpekar att upplevelseindustri är Sveriges största tillväxtområde med en omsättning på 485 miljarder kronor!

Av följande citat förefaller det emellertid som om en uppvaknande och bejakande av kreativiteten börjar ta form i vårt land: "De moderna ekonomierna omvandlas i riktning mot design, högteknologi och "berättelseinnehåll". De samhällen som inte förmår hantera denna nya 
integration kommer att stagnera" skriver Sverker Sörlin: DN. 23.10.2004. Kultur: 4. 

Ja, Allt som är fast förflyktigas och allt som förflyktigas blir fast också. 

Nu när grundskolan, gymnasieskolan och lärarutbildningen befinner sig i stöpsleven är det viktigt att beslutsfattarna tar ett framtidsperspektiv i stället för ett retroperspektiv. Tecknen är dock illavarslande, man vill ta bort estetisk verksamhet som kärnämne i gymnasiekolan.