Elisabeths Ohlssons Wallins auktoritära diskrealism.

Elisabeth Ohlsson Wallin, är förmodligen en fantastisk kreativ, normbrytande, retorisk konstnär. Hennes ECE homo och utställningen om mobbing är sensationella verk i alla avseenden. Den låter oss reflektera, tänka själva dra intressanta slutsatser och i estetisk mening kodbrytande. Problemet med det nya collaget, är som med Lars Vilks vilsna hundar, att de saknar alla de tidigare egenskaper som jag nämnde tidigare. Det är ett auktoritärt verk i den meningen att i likhet med mycket av 70 talets estetik (diskbänks realism) fungerar som en traditionell pedagogisk lärare. Det vill säga någon som tuggar färdigt kunskapen åt oss så det återstår endast att svälja budskapet. Som konst är ointressant på alla sätt. Den är konventionell, icke retorisk i mening att den reproducerar de gamla 70 tals estetiska koder. För att uttrycka den enkel: simple plakat konst. Det är synd att en så framstående konstnär går tillbaka till en av konsthistoriens mest icke skapande och auktoritära perioder i vår konst. Hon är kapabel till mycket mer. Det har hon visat tidigare.

Vredet kan vara ibland, en bra förutsättning för att skapa något värdefull konst, men dialektiskt sätt kan det innebära motsatsen också.

Det nämnda collaget trots den riktiga innehåll är som konst obsolet gammal skåpmat. Och istället för att kompromettera och förlöjliga kungafamiljens dubiösa livsvärld, slår verket som en bumerang mot Elisabeths Ohlssons Wallins, själv.

Vem har någonsin påstått att det inte är farligt att leka med konsten…