Doris Dahlin och skammen

Av , , 2 kommentarer 114

Hösten 2007 utannonserade Svenska Dagbladet – med säkra och stolta versaler – härnösandfödde Doris Dahlin som dagens debutant (Se bilden till höger). Vad som låg under luppen var den redan uppmärksammade bekännelseromanen Skammens boning. Däri berättas, precis som i artikel, om Dahlins uppväxt med sin alkoholiserade pappa, om kampen mot anorexin och om blodtranfusioner. En stickande känsla av otillräcklighet vilar över redogörelsen. Mest påtaglit blir det när man talar om skam. "Först som vuxen fick hon ord på känslan", fastslår artikelförfattaren.

Vi får följa med på en högst påträngande resa, genom grundskolan, via fil kand studier i Umeå och biblioteksutbildning till terapi och krisgrupper. Alltsammans är noga redovisat; de mörka passagerna såväl som slutetapperna då ljuset i slutet av tunneln görs skönt märkbart. Jag skulle säga att det bara är en pusselbit som saknas, en inte så liten uppgift… Den om Dahlins egentliga författardebut.

Jo, för att SvD hade dessvärre varit för kvicka med sitt DEBUTANT-uppslag. Eller om man så vill, 26 år för sena.

 

Ockupationsleken

I själva verket debuterade Doris Dahlin redan som 19-åring, med boken Ockupationsleken (som dessutom skrevs vid 17 års ålder, men kom ut först efter att Dahlin avlagt examen). Boken är en skildring av några härnösandsungdomars försök att göra sin skola till vad den utger sig för att vara: en plats för medinflytande, där eleverna inte behandlas som inlärningsmaskiner utan som tänkande varelser, där man ska få ifrågasätta lärarnas auktoritet.

Gymnasisterna försöker uppnå förändringar genom att prata med lärare och rektor, men möts av en isande tystnad och total ovilja till meningsutbyte. För att påkalla allmänhetens uppmärksamhet på sin situation beslutar de att ockupera en nybyggd skollokal.

Så smyger sig skamkänslan återigen på. Och den bär samma uttryck som i Dahlin uppföljningsroman. De nyckfulla människorna i den borgliga staden vänder sig mot ungdomarna. Ockupanterna utmålas som busar och ligister. Vuxna människor kastar sten på dem, polisen misshandlar dem, lokaltidningen ger felaktiga referat av händelserna. För ungdomarna är detta skakande, traumatiserande. Det är en helt ny livssituation, och de fylls av skräck inför den nyupptäckta verkligheten.

Framför allt är det myten om demokrati och inflytande som får sig en törn i Dahlins förstlingsverk. Gymnasisternas världsbild är för alltid nedsvärtad. Slutorden är mörka: "Vi var ju bara sjutton ungdomar … nästa gång ler ni inte för då vet ni att det är er vårt hat riktas mot. Då vet vi att det är ni som har makten och att det är ni som måste bort".

 

Hyllad av S.E Hinton

Dahlins bok fick dock ett trevligare gensvar än hennes skolockupanter. Författaren fick t o m medverka i TV:s kvällsöpet för att prata om den, samt debattera den rådande skolpolitiken. Inom ett par år hann Ockupationsleken komma ut på flera språk. Samtliga upplagor sålde slut. I Danmark hette den Elevoprøret, och i USA kallades den The Sit-In Game. Den prisbelönte författaren S.E. Hinton – som liksom Dahlin var 17-år när hon skrev sin klassiker The Outsiders – älskade The Sit-In Game:

"This is a marvelous book – it captures all the frustration, fear, and most of all the mind-killing boredom perpetuated by school systems. It has all the fine anger of the young – only a young person could have written it; once out of the system a merciful blurring of memory occurs […] It should ve read by adults as well as young people. For the young it can express what they may find difficult to articulate, but for the older ones, it will sharpen the memory of what was, for most, a calculated, chilling attempt to force conformity on us all"

(S.E Hinton, "News from Viking", 21 januari, 1974).
 

Det är lustigt att utgivningen av Ockupationsleken länge stått utanför Dahlins författarbiografi. Denna lilla framgångssaga, mitt i den ovan redovisade småstadsmisären, förstärker ju bara bilden av Doris Dahlin som ett verkligt maskrosbarn. Ockupationsleken utgör ett komplement till Skammens boning, och vice versa. Genom att läsa båda böckerna förstår man hur noga Dahlin rustat sig under tonåren. Och vilken beundransvärd strid hon gått.

 

_________________________________________________________

Läs även min anmälan av Doris Dahlins Ockupationsleken (och generationskamraten Monica Kronlunds Hallå? Dra åt helvete!) i Tidningen Allehanda (se bild till höger).

Artikeln "Med ung, sund vrede" är en del av mitt eviga projekt att åsynliggöra norrländska författarskap och vidga begreppet Norrlandslitteratur.

Texten finns även som PDF.

Mer om Doris Dahlin hittar du på hennes hemsida

http://dorisdahlin.se/

(som glädjande nog uppdaterats med information om Ockupationsleken, sedan jag sist kikade in)

 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Bokslut över Elvin Enqvist

Av , , Bli först att kommentera 80

Under veckan som gick gjorde sig Elvin Enqvist – på god väg att bli Dagarnas skums husförfattare – påmind igen. Men inte heller denna gång gavs ångermanlänningen en ordentlig presentation. Det där kompletta författarporträttet låter fortfarande vänta på sig. Nej, istället berättade jag i en artikel, skriven för Norrbottens-Kuriren, hur det kom sig att Elvin Enqvist uppehöll sig i Gammelstad, samt vilken betydelse hans treåriga vistelse fick för det framtida världsarvet.

Läs om Enqvist envetna strider med Luleå kommun, för kyrkstadens bevarande, här:

Föfattaren som fattade tycke för Gammelstad

Och ifall man missat tidigare journalanteckningar om den Bjärtråfödde författaren återfinns de här:

Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder

Elvin Enqvist : En blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren

Det gnager på mig att jag sammanställt så mycket information om denne driftige diktare, att jag lagt ner otaliga timmars researcharbete, men skrivit närapå ingenting om hans verk! Den vackra diktsamlingen Vilse behandlas förvisso i den första bloggposten och fotoboken Kyrkstad förekommer förstås i NK-artikeln, men om Enqvists romaner och noveller har inget sagts.

Nio böcker skrev Elvin Enqvist under sitt nästan 100 år långa liv:

Etyder, 1938
Vilse, 1940
Gilja : en berättelse från mellersta Norrland, 1942
Skärvor, 1943
Löv, 1950
Spårsnö, 1974
Skrivstycken, 1977
Kyrkstad, 1978
Ballad : efter en ångermanländsk bondesägen, 1986

De allra flesta är diktsamlingar, men ett par undatag finns. Som bekant är Kyrkstad ett slags prosaiskt dokumentationsverk med vackert fotomaterial. Mordballaden Gilja är kanske det närmaste man kommer en roman, om man bortser från Spårsnö som är tre längre noveller. Ballad (med kolteckningar av Barbara Staffansdotter Hallström) är också en sorts sammanhängande, men mycket prosasik berättelse. Den bärs dock främst fram av ett genomgående gnistrande, poetiskt språk.

 

De många arbetena och de få böckerna

Detta är förstås en väldigt brokig och tunn bunt böcker, för en man som burit runt på gåspenna under närapå 60 år. Delvis har detta att göra med Elvin Enqvist ständiga uppbrott och vitt skilda arbeten. Han var journalist, planeringsman, lantbruksbiträde, busskonduktör, dekorationsmålare, förrådsbiträde, järnsågare, svarvare, kanonslipare och sekreterare på ett advokatkantor. Enqvist hade dessutom uppenbart svårt att förena sina intressanta arbetsmiljöer med sitt skrivande. Bara kanonslipartiden utnyttjats litterärt (i diktcykeln ”Verkstad”, i debutboken).

Dessa vardagliga bryderier plågade honom svårt; först ett par timmar in på natten kunde han börja skriva av sig dem. Som en slags rening. ”Att skriva är ju en gåva som man fått sådär oförskyllt”, lär Enqvist en gång ha berättat för vännen Lars Gustav Hellström, ”men det är en gåva som oftast kostar många gånger mer än man från början har lust att betala. Fast ändå gör man det. Därför att  man inte kan annat. Därför att det man har inom sig måste bli till dikt för att man skall få frid med sig själv. Att man sedan kanske ändå inte lyckas med det, det är en annan historia.”

Enqvist haussades ändå upp något ofantligt efter sina fyra första verk, med sina luftigt klingande naturstycken och mörka nocturner, varpå han utan försoning skrevs in i samlingen Den unga parnassen (1947); en serie porträtt  över framtidens stora och kommande författare, bl a Werner Aspenström, Gunnar Ekelöf, Stig Dagerman, Elsa Grave och Maria Wine. Förhoppningarna på Elvin Enqvist var just så stora. Att han däremot inte funnit sin slutgiltiga uttrycksform ännu hymlade man lika lite med som författaren själv. Det var ju bara en tidsfråga innan han skulle hitta helt rätt. I Enqvist fanns måhända ”fröet till den lyriska Norrlandsskildrare som kan ta vid där Pelle Molin en gång slutade”. Så skrev man.

 

Ett 25-årigt uppehåll

Den uppmärksamme läsaren har redan noterat att Enqvistbibliografin har ett gapande hål. Det öppnar sig åren efter Den unga parnassen och markerar en 25-årig blockering hos författaren, en oförmåga att svara upp mot omgivningens förväntningar. Gammelstadstiden är dess starkaste manifestation. Kyrkstadsisolationen var ett desperat försök att dra sig undan larmet och finna inre harmoni. Hur det gick med det vet vi ju (annars, läs blogginlägget om författarens intentioner). Det är klart möjligt att Enqvist faktiskt författade en ”1700-talsroman, men att den refuserades. Under dessa år mottog han nämligen flertalet refuser. Alla kom med samma omdöme: ”Hr Enqvist besitter en fantastisk talang. Vi är sålunda övertygade om att han förmår återkomma med något bättre än detta insända stoff”.

Det ligger i sakernas natur att författare blir kritiskt granskade av sina förläggare, men efter 24 år kände Enqvist att det fick vara nog. Genom författarförlaget, ett förlag som ägdes och drevs av 250 författare och verkade i syfte att ge skribenterna direkt inflytande över utgivningen, fick han ut sin comeback Spårsnö. Skulle någon fråga mig så svarar jag att denna bok innehåller det absolut bästa Enqvist skrivit.

 

Spårnsnö

Denna pocketbok rymmer tre enkla men uttrycksfulla berättelser från lappmarken. Samtliga äger rum mellan åren 1897 till 1917, och behandlar de särskilda existensvillkoren i denna mark. Det var en mörk tid för samerna. Lappland tillhörde dem men individuell äganderätt till mark var okänd. Vid denna tid förde först skogskonjukturen och sedan malmfyndigheterna en mängd svenska lycksökare upp mot Lappland. De fick lagfart på jorden och koloniserade vida områden som tidigare brukats av samerna. Svenskarna öppnade butiker, sålde brännvin och klådde dem på pengar. Många samer gick under vid mötet med denna främmande kultur. Och det är bakgrunden till de tre berättelserna. Alla kretsar kring brottstycken, eftersom de byggts upp av gamla tidningsnotiser som Enqvist funnit makabra och spunnit vidare på.

Den längsta, ”Mellan vattnen”, handlar just om denna konfrontation mellan en renskötande familj och tre malmletare. Huvudpersonen Stor-Abraham begär inte annat än att fortsätta leva enligt samernas urgamla seder. Inkräktarna hotar hans trygghet genom att sätta ifråga hans rätt till jorden. Dessutom super de och svinar ned. Sista droppen bli att Stor-Abrahams egen dotter fylls med sprit och förnedras grovt. I en oerhört dramatisk uppgörelse lyckas fadern skjuta sig fri och hämta hem henne. Hon är dock förlorad.  Hellre än att återvända hem vill den räddade följa förövarna ned till staden. Stor-Abraham svarar då med att spika in sin redlösa dotter i en kåta för att självdö.

De två andra berättelserna är kortare. I titelnovellen ”Spårsnö” förföljer en svartsjuk same sin antagonist på skidor ut i snövidderna. Han skjuter ner den jagade och vräker honom i lägerelden för att dö. Men tidigare misstankar om oförrätter visar sig plötsligt ogrundade. De är snarare en följd av det svaghetstillstånd huvudpersonen hamnat i genom sprit och ensamhetens sjukliga fantasier. Stämningen är genomgående laddad. I den sista texten, ”Poker i Kangas” övergår det till ren häxdans. Korten virvlar i luften, och brännvinet flödar. I sitt raseri skjuter de druckna pokerspelarna ut en säng med en döende gumma i vedbon, för att hon ojar sig och stör i spelandet. På natten snubblar någon över hennes stelfrusna arm. Kanske är det vargen som slitit henne ur bädden?

Enqvists stil är knapp vilket  bidrar till att skapa en förtätad, rå stämning. Han är skicklig i att arbeta med antydningar. Den krypande stämningen byggs upp med sparsamma slag på trolltrumman (jo, jag vet att man inte får kalla den så). Hans lyriska bakgrund slår igenom i språket, taktfast. Det är ett mörkt violoncellackord, som passar bra till det norrlandsgotiska temat i berättelserna. Till en del liknar novellförfattaren Enqvist Nordmalings Thorsten Jonsson. Man skulle också kunna karaktärisera stilen som hårdkokt, men det gäller då främst de två första berättelserna. I ”Poker i Kangas” närmar han sig istället en suggestiv symbolism som i mycket påminner om den ryske författaren Andrej Belyj. Det är ett ovanligt inslag i svensk prosa. Och mycket väl genomfört.

Jag skulle önska att samtidens läsare fann sin ingång till Enqvist just genom denna märkliga bok. Den är i högsta grad tillgänglig genom bibliotek och internetbokhandlare (såsom bokborsen.se och antikvariat.net). Därtill är den i sitt enkla pocketutförande mycket billig. Som läsupplevelse betraktat, däremot, är den enorm.

Foto: Elvin Enqvist, "Minus Fyrtio. Forty degrees below freezing point" ur Kyrkstad.

 

PS. En annan, som på inrådan läst Spårsnö, och såklart gillat den är Vicky Uhlander. Läs hennes omdöme här. DS.

 

Vem minns Leena Helka?

Av , , 2 kommentarer 75




Samtidigt som jag började gräva runt i Lennart Marklunds författarskap sattes också mina första spadtag i Bonniers Nya Lyrikserie. BNL var en bunt små, små böcker som utkom under 60-talet, i syfte att utforska Sveriges mer dimhöljda litteraturlandskap. Somligt var intressant, annat var direkt anskrämligt. Summerat är det kanske just bredden, den stora mängden mystiska upphovsmän och -kvinnor, som bjuder en att söka sig tillbaka till bokserien.

En brokig blanding poeter gör sig påminda genom dessa häften: obskyra, oävna, otidsenliga röster. Bengt Hörberg och Hans Boij är exempel på två udda diktare, vars författarskap tagit sin början här. Och att Marklund från Umeå fick inleda bokserien med sin dystra debut Elden och tystnaden talar samma tydliga språk. Om honom och hans underliga livsöde vet vi emellertid lite mer idag. Därför tänkte jag istället skriva något kort – det lilla jag känner och vet – om en annan av dessa BNL-poeter.

Inledningsvis ska det fastslås att damerna i Bonniers Nya Lyrikserie är minst lika egenartade som herrarna… Det började med introduktionen till författaren och översättaren Ingegärd Martinell, och hennes lugnt oeftergivliga strävan till känslomässig klarhet. Och det fortsatte med Leena Helka (bilden) och hennes energiska försök att disciplinera en oregerlig ingivelse. Martinell har lyckats hålla sig kvar i det litterära medvetendet, med en serie barnböcker samt åtskilliga uppdrag för Svenska barnboksakademien. Men Leena Helka, vem minns henne idag?

 

Säregen men tilltyglad poesi

Helka föddes i finska Rauma, 1924, på ett av årets sista dagar. Hon klev över gränsen till Sverige ett tiotal år senare för att göra läger i Luleå. Där kom hon även i fortsättningen att uppehålla sig, verka och lära känna sitt diktlandskap. Hon har alltså viss koppling till Norrland, trots att hon a priori har skrivit dikter, noveller och sagor på sitt finska modersmål. Först under 60-talet tar det svenska språket och den nordsvenska miljötäckningen plats i författarskapet. Det sista som jag läste var att hon nu åter bor i Finland där hon avslutat sitt yrkesverksamma liv som bildlärare.

Helkas förhållande till livet och ordet var vid 60-talets begynnelse häftigt. Hon var märkbart sträng mot sin språkliga egenart; man kan säga att hon tvingade på den ett schema som inte passar. Läsarna och kritikerna kunde alltså skönja såväl det säregna som det tilltyglade, fast de fastnade ofta för det senare – med följd att de goda recensionerna uteblev. Sju systrar (1962), som ingår i nämnda lyrikserie, innehöll t ex uteslutande fyraradingar – vilket ansågs banalt och lite stelt.

Det är nog sant också, att formen betydde mera våld än en rimlig tuktan av impulsiviteten kan ha krävt. I Sju systrar rör sig Helka som alltid mellan lyriken och aforismen. Hon håller sig med höga tankar, men det är desvärre bara i undantagsfall hon lyckades förena naturlig fräschör med tvångsmässig sobrietet – som i dikten ”Gammal kvinna”:

"Så kort var livet – vilken synvilla

när man mätte den från barndomshemmet –

så kort

men såhär trött hann jag bli."

 

Anspänningarna släpper

Ändå fanns där en dold spänning i hennes programmatiska avspändhet, som till mycket påminner om Göran Sonnevis (vars diktsamling Outfört faktiskt klev in som nummer två i Bonniers Nya Lyriksere). Författarinnnan har en påfallande förmåga att få de korta stroferna att bränna till vid kontakt med läsaren. Denna miniatyrpoesi kring väsentligheterna har just sådana kvaliteter som gör att man med förväntingar ser fram emot att läsa en fortsätting. Det skulle dock dröja ytterligare ett par år innan den fann sin allra finaste form. Det är som om Leena Helka successivt gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen i sina dikter: lite liv och luft mellan raderna. Därefter följde en efterlängtad avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen – ett begynnande avsked till de naivistiska och åtskruvade. I diktsamlingen Fosterbarn från 1965 möter man en slags smart och snygg ”nyenkelhet”, för att tala med Sonja Åkerssonälskaren. Här är Helkas poesi glasklar och snyggt krass. Den är faktiskt – sina 5 år till trots – mycket kompatibel med vår samtid.

Sålunda får denna lilla anmälan rinna ut, med ett parti ur en av Leena Helkas finaste diktsviter, "Vinter", hämtad just från samlingen Fosterbarn:

"Mörkret tränger in.
Det är vanlig tid på eftermiddagen.
Grannarna ylar
i sina burar.
Staden spikar spikar i spikar.
Vid alla köksbord
sitter tonårsflickor och skriver:
"Jag har små ögon och stora fötter.
Varför måste det vara tvärtom?
Jag hittade i somras en fyrklöver
men det hjälpte inte det minsta.
Vad ska jag göra?"
Den gamla slarviga tiden
hasar fram
eller slinker iväg kvickt
glad över ingen fick syn på en.
Luktar lök.
Det är middagstiden
i morgonrock.
Nu dukar signaturerna
"Oviss framtid" bord.
Det blir mörkare. Ögonen minskar
och fötterna växer med tiden.

Himmelens skönhet
glider som vågor över hela dess ödslighet.
Här vid sömnens rand växer det ännu gräs.
Tröttheten håller om mig som en gammal god kvinna.
Hon har tårar i ögonen – i mina ögon.
De gamla goda kvinnornas gungstolar
har förmultnat – känn
hur jordens yta rör sig.
Där gungar de och sticker gräs.

Grannens barn gråter.
Ännu är det grannens barn som skriker
högt.
Grannens barn får gråta
hela huset till sömns.
Han gråter för att husets mardrömmar.
Ur häxornas grytor stiger rök.
Det är där
man gör av feta barn talgljus
och av de magras hud lampskärmar
-aftonlampor och stämningsljus-
men så underligt
att bara ett av barnen gråter.
Grannens barn bara gråter.
Grannens barn får tänder."

Provins 4/2009: Elin Berge och Elsa Forsgren

Av , , 2 kommentarer 155

Är återigen satt i arbete, men tyvärr mindre som skribent och desto mer inom vården. Därför förlöper inte bloggandet i den takt man kunnat önska. Likväl trängs jag att klämma ur mig något om det senaste numret av Provins, det som jag tidigare utannonserat. Nu finns nämligen nummer 4 2009 i handeln. Konstigt vore det väl annars.

Jag råder alla att införskaffa tidskriftsnumret, om inte för Tomas Tidholms mässande prosa så väl för Elin Berges underbara Sune Jonsson-pastischer: en bildserie över provinsens punkrockare med nedslag i David Sandströms Brändöstudio, Frida Hyvönens Flarken och Dennis Lyxzéns Mullsjötorp. Det är kulturkollision så det gnistrar om det, och samtidigt förbannat vackert. Tänk att Sune Jonsson faktiskt är på väg att få en värdig arvtagare, och detta samma år som hans sorgliga bortgång. Elin Berge är en fotograf att följa. Har du inte redan sett hennes skimrande fotoutställning om de thailändska kvinnorna i Norrlands inland kan du med gott samvete skaffa dig ett exemplar av hennes bejublade fotobok, tillsammans med senaste Provins alltså.

En annan anledning till att tjacka ett ex norrländsk litterär tidskrift är för att ytterligare bekanta sig med Elsa Forsgren – Modernisten från Vittangi. Jag har som bekant redogjort för henne i VK, en gång i papperstidningen och en gång här på Dagarnas skum. Vid det senare tillfället påtalade jag att det fanns en alldeles häpnadsväckande historia som ramar in hennes märkliga livsöde. Det är den som berättas i min Provinsessä.

Faktum är att vår norrländska författare står staty i Uppsala. Det är Elsa Forsgren som dansar till näckens pipa utanför Uppsala Centralstation. Dessutom är det Elsa Forsgren som gör den glorifierade Mariagestalten på trätriptyken i Jukkasjärvi kyrka. Båda verken av nationalkonstnären Bror Hjorth. Hur detta kommer sig får man emellertid läsa sig till i Provins. Varför jag väljer att göra denna anmälan är för att tidskriftens sättare olyckligtvis bommat att infoga bilder på dessa konstverk. Det är alltså frågan om ännu en komplettering. För dig som redan har införskaffat nämnda Provinsnummer, eller planerar att göra det, följer här ett bildappendix:

Till vänster: "Lilla skaldinnan", Etsning av Bror Hjorth föreställandes författaren Elsa Forsgren, framställd som den livgivande Peiven Neita, Soldottern, ur den samiska mytologin.

Mitten: Hjorthstatyn "Näckens polska" i Uppsala, med Vittangiförfattaren fångad i rörelse.

Till höger: "Stående kvinna", Blyertsteckning av Hjorth med Forsgren som modell.

Nedan: Detalj ur Jukkasjärvitriptyken. Elsa Forsgren gör den samiska Jungfru Maria. Nere till höger syns Artur Lundkvist kurtisera och Stina Aronsson.

 

Som sagt… Den fulla förklaringen finns i senaste Provins.