En stad måste värna om alla sina invånare!

Efter ett besök på Öppen gemenskap i Umeå försöker jag summera mina intryck. Föreningen har en rad verksamheter som akutboende, restaurang som serverar gratis frukost och billig lunch, cykelverkstad, en kvinnojour med skyddat boende mm. Hjärtat i verksamheten är Öppet Hus – dit vem som helst kan komma för att värma sig, ta en kopp kaffe och få gemenskap. Och det var hit vi kom på besök. Här finns alltid personal som hjälper de som kommer med att få kläder och tvätta kläder, duscha, låna telefon/dator, få hjälp med myndighetskontakter eller annat. Här kan man även spela biljard eller helt enkelt bara vara. Individen står i centrum – var och en med sina särskilda hjälpbehov. En del lider av psykisk ohälsa eller sjukdom, andra av olika missbruk, ensamhet och fattigdom eller är hemlösa. Ofta går missbruk och psykisk ohälsa hand i hand – det ena leder till det andra och slutar inte sällan i utanförskap.

Personalen som tog sig tid med oss besökare berättade med både värme och empati om verksamheten, om hur mycket den betyder för dem som uppsöker huset och vilka värderingar som styr. Hit får man faktiskt komma även om man inte är nykter, till skillnad från en del andra liknande ställen. Mänskligt och medmänskligt. Så bra att det finns både och. För min del känns det mindre dömande och fördömande – även någon som är påverkad av det ena eller andra är ju en människa, och är påverkad av någon anledning som vi andra inte känner till och inte kan döma över.

Men vi fick också reda på baksidor, den kortsiktiga planeringen som verksamheten är utsatt för. Finansiering för ett år i taget – som om behoven plötsligt skulle kunna upphöra att existera. En verksamhet som denna kan väl i rimlighetens namn inte vara förhandlingsbar – den finns ju därför att den behövs! För att få till stånd långsiktiga lösningar som gagnar både den enskilde och samhället, så tror jag att vi måste acceptera behovet av denna omsorgsform och även börja värdera samhällsnyttan med den. Människor som arbetar i föreningar som hjälper samhällets mest utsatta, utgör en livsviktig fast punkt med möjlighet att få daglig gemenskap, mat, känna mänsklig värdighet och få hjälp med allehanda ärenden som de flesta av oss inte ser som betungande men som kan vara oöverstigliga för de som har hamnat i ett utanförskap. I förlängningen sparar säkert kommuner en hel del utgifter genom dessa eldsjälars insatser.

Verksamheter som Öppen gemenskap borde enligt min mening ingå i en kommuns åtaganden, precis som skola, sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg. Kanske kunde den heta behovsomsorg. Ju större invånarantal vi får i Umeå – vilket ju eftersträvas av många – ju fler blir även de som hamnar utanför. På samma sätt som vi räknar med att behöva bygga fler förskolor och skolor, som sedan också kräver utbildad personal – måste vi också kalkylera in en större behovsomsorg i kommunbudgeten. Att blunda för detta faktum eller låtsas något annat är rentav oanständigt.

Som liberal kandidat till kommunfullmäktige i Umeå har jag bestämt mig för att vara en röst för alla som lever i utanförskap.