I have a dream…

’And the Lifetime Achievement Award goes to…’

Det är svårt att vara skådespelare. Man måste vara medveten om sina begränsningar, lära sig att spela till sina styrkor samt förstå vad som fungerar och inte fungerar. Det är inte lätt, tro mig.

Under den senare delen av min grundskolegång blev jag och mina vänner väldigt intresserade av filmskapande. Vissa av oss drogs till arbetet bakom kameran, medans andra genast kände att agerandet framför kameran var det som lockade allra mest. Jag själv satte mig bekvämt ned i fack nummer två. All fokus på mig tack, ty här skulle det skådespelas!

Till mitt stora missnöje upptäckte jag dock snabbt att det här med skådespeleri inte var fullt så enkelt som jag till en början hade trott att det skulle vara. När det så var dags att, på ett övertygande sätt, försöka uttrycka något så simpelt som rädsla, så kände jag mig plötsligt alldeles bortkommen. Stenansiktet fungerade inte längre, inte heller den monotont grymtande stämman. Här krävdes uttrycksfullhet, i både tal och fysiskt agerande, något jag inte bemästrade för fem sketna öre. Genast gav jag upp mina drömmar om en storstilad och högst varierad karriär som karaktärsskådespelare. I stället bestämde jag mig för att satsa på det som kändes allra naturligast, nämligen enkelspåriga roller där jag kunde briljera med min fysiska närvaro snarare än den känslomässiga. Jag insåg mina begränsningar.

En annan man som lyckats med precis detta, som dessutom gjort det med bravur, och i min mening bättre än någon annan, är Mäster Dolph.

Vare sig det är iskall boxarryss, iskall rysk soldat, eller iskall psykopat-prälle så vet Dolph precis hur rollen skall gestaltas, nämligen med kyla. Iskall sådan.

Som Dolph-fan känner man en otrolig trygghet inför varje nytt filmsläpp. Ser du ett filmomslag prytt med Dolph Lundgrens utmejslade nuna så vet du precis vad som komma skall, det borgar alltid för största möjliga underhållning och högkvalitativt rövsparkande från början till slut. Stenhårda one-liners står som spön i backen, blonda hårsvall och svällande muskler susar förbi likt löv i en bister höstvind. Sådan trygghet är få förunnat, och det är precis så vi vill ha det, vi Dolph-fans.

Hur kommer det sig då att så kallade ’filmexperter’ runt om i världen inte ser det vi ser? Är det av ren envishet som man vägrar erkänna att sann storhet inte ligger i enstaka topp-prestationer, utan snarare i karriärslång jämnhet och en känsla för personlig, och professionell, integritet?

Det är med tårfyllda ögon och en rejäl klump i halsen som jag konstaterar att vår stora, ståtliga svenska nationalskatt troligtvis aldrig kommer att få den erkännelse han så tvivelsutan förtjänar. Men hoppet är som bekant det sista som överger människan, och jag, jag kommer åtminstone fortsätta att hoppas, fortsätta att drömma…

’… Dolph Lundgren’

Fact 10: Dolph Lundgren can unlock any chastity belt just by pointing at it.

/Zeus