Problemet med Oscarsgalan, del 3

Oscarsgalan är över för denna gången och priserna för de bästa filmerna 2008 har delats ut, men hur hade det sett ut om Dolph medverkat i tre av de filmer som tog hem de åtråvärda statyetterna? Ja det är dags att ni läsare får veta hur filmerna kunnat bli sevärda.

Priset för bästa manliga bi-roll gick till sorgligt avlidne Heath Ledger för rollen som den snortokige Jokern. Det är en film som andas mörker och galenskap, där allas vår Batman tvingas bekämpa den redan nämnde Jokern, samt ett knippe andra inte-så-trevliga-typer i en dödlig katt- och råttalek. Men är det inte något som fattas här? Jo, Dolphs medverkan så klart!

Därför delar vi ut…
Priset för bästa manliga bi-roll till…

Handlingen:

Det är kväll. Dimman ligger tät över den fiktiva staden Gotskinka City. Någonstans sitter en medelålders filmregissör på sitt kontor och går igenom den senaste månadens manusskörd; det är idel komedier. Han är trött, men hoppfull. Komedier är de verkliga storsäljarna. En ensam liten svettpärla finner sin plats i mannens vänstra öga. Det svider. Just som den trötte filmregissören lyfter sin hand för att torka bort den svidande vätskan så hörs tunga steg utanför kontoret. Han hinner inte mer än lyfta sitt trötta huvud innan han får syn på den nära två meter långa gestalt som står och stirrar på honom från dörröppningen…

– V-v-vem är du? yttrar mannen förskräckt.

Gestalten tar ett steg framåt, och ljuset från taklampan blottar dess clownmålade anlete.

– Blott en främling. Men du kan kalla mig… Dolphern!

Ljudet av en hagelsalva skär plötsligt genom natten…

I en sunkig husvagn på andra sidan Gotskinka City ligger den avdankade brottsbekämparen Chest Payne, aka Fatman, och sover av sig den brutala bakfylla som under dagen plågat honom. De korviga händerna greppar krampaktigt den mahogny-färgade gitarr, av märket Fender, som han på senare tid fattat tycke för. Den gångna kvällens ragg ligger utslagna på golvet. Det är två härjade damer av årsmodell äldre som där ligger och snarkar upp en storm. Den gemensamma åldern på dessa två uppgår till åtminstone etthundrafyrtiofyra, beroende på vem av dem du frågar. Inte riktigt vad herr Payne hade tänkt sig, men när man till utseendet liknar en nutida Steven Seagal så gäller det att hugga tag i det första bästa som bjuds.

Rätt som det är så dunkar det på husvagnsdörren. Chest Payne vaknar med ens och reser sig upp. Det visar sig dock vara en dålig idé, då den en gång så vältrimmade kroppen inte längre är van vid hastiga rörelser så svartnar det för ögonen och han får åter sätta sig ned vid sängkanten. Ett nytt tappert försök, och denna gången går det bättre. Han stapplar fram till dörren och öppnar. Utanför står ett gäng smågrabbar, pekandes upp mot skyn. En tår sipprar ned för Paynes dubbelhaka. Ty där, ovan den täta dimman, lyser den så starkt… Fat-symbolen.

På polishuset råder kaos. Det är nu natt och polismästare Rutger Mauer håller ett krismöte angående den serie våldshändelser som under kvällen inträffat i Gotskinka City. Tio filmregissörer har blivit brutalt avrättade med ett hagelskott i ansiktet, och sju filmbutiker har fått sina komedisektioner uppeldade. Polismästaren tycker sig ana ett mönster, men han är ännu inte säker. Just som den värsta hysterin är på väg att sprida sig bland de blåklädda så plingar det till från en utav hissarna. Som på kommando vrids samtliga huvuden i rummet åt hissens håll. Dörren till hissen öppnas sakta… och ut stegar Fatman.

Polismästare Mauer presenterar ett stycke videofilm för den återvändande brottsbekämparen. Det är chockerande bilder som spelas upp på den sorgligt underdimensionerade tv-apparaten; bundna, blodiga filmregissörer i manchesterkavajer som ber för sina liv, samt tusentals brinnande VHS och DVD-filmer. Det är en blodisande syn. Men när hjärnan bakom kaoset plötsligt visar sig i bild, ter sig allt detta som rena barnleken. En clownmålad jätte till människa uppenbarar sig, med utmejslad käklinje och gyllenblond, stripig hårsvall.

– Allt för länge har invånarna i Gotskinka City vaggats in i den falska trygghet som skratt och glädje medför. Det är dags att ni alla vaknar upp och inser att kaos, krig och helvete är den sanna världsordningen. Det fanns en tid då action låg högst upp på listan, jag ämnar återställa detta. Mitt namn är Dolphern, och jag förklarar härmed krig mot allt vad komik heter!

Vad som sedan följer är en orgie i våld. Fatman tvingas ta sig an sin mest skräckinjagande antagonist någonsin, och inte så mycket som en tillstymmelse till skratt finns att ana. Det är action från första till sista andetaget. All action, all the time!

Varför den blev bättre med Dolph

Där originalet hade en stänk av svart komedi bidrog Dolph till att skapa en känsla av ständig hopplöshet och överliggande vansinne. Med sin fysiska pondus lyckades han skapa en elaking som kändes hotfull inte bara på papper, utan ända in i benmärgen. Med sig tog han även livslång erfarenhet av, och motsvarighetslös expertis inom, action, vilket medförde ett tempo som fick publiken att kollektivt kippa efter andan hela filmen igenom. Dolphern drog fram som en orkan över Gotskinka City, och inget blev sig någonsin likt igen.