Jag undrar ibland vad det är för mening med saker och ting. Allt gott för något ont med sig, och allt ont för något gott med sig. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi se något gott i att mista en i familjen. Man blir ständigt påmind om denna saknad, inte minst alla små saker som finns runt om kring en. Men min snart 2 åriga lilla son som helt plötsligt börjar prata om honom. Han pratar om himlen och att han spikar där uppe. Vad vet dom igentligen? Men jag är glad för varje minut som han minns honom. För oss andra så kommer han för alltid finnas inom oss, men hos en sån liten människa som Ludwig så kommer han att glömmas bort.

Ja nu va man då återigen ensam med barna i en vecka, man får som lära sig två roller. En roll där man kan dela alla sysslor med sin sambo. Och sen den andra rollen där man ska klara allt själv. Innan man just så pass har hunnit ställa om sig på den andra rollen så är det dags att byta igen. Man ska nog som kvinna, och framförallt mamma, kunna klara av allt mellan himmel och jord.