Ja nu har jag precis slagit in dom sista paketen till Ludwig. Tänk att nu är det snart två år sedan man blev mamma, att tiden kan gå så snabbt. Vi provade på att göra palt för första gången här hemma idag, blev riktigt bra måste jag säga. Å tjockpalten den va super. I morgon är det då alltså kalas för Ludwig, fast han fyller inte år förrän på tisdag. Inslagspapperet tog slut innan alla paketen va inslagna. Så det största paketet fick han ikväll istället. Det va en röd och fin fyrhjuling med släp. Tänk att första gången han satt på en fyrhjuling va med Jocke. Man försöker att bara se dom ljusa sakerna och skratta och må gott av alla härliga minnena som han gett oss. Men det är så orättvist att han inte kan vara här och fortsätta ge oss härliga minnen. Det händer alla andra men inte mig. Sen står man där. Idag har varit en dag då alla minnena och bilderna bara har strömmat in. Ena stunden har man skrattat och sett fram emot morgondagens kalas, och nästa stund vill man bara stänga ute världen och inte finnas för en stund. Vi alla vet att det kommer aldrig att bli bra, för han kommer aldrig tillbaka. Men det kommer att bli bättre. Ååå vad jag längtar efter den stunden. Just nu lever man för sina barn, vad skulle man göra utan dem.