Han står där på trappen till Domus, helt svartklädd med jackan uppknäppt. Det är den sista blicken som jag har av honom. Jag kan fortfarande se honom när jag sluter mina ögon, och för en stund så ser jag honom komma i sina gråa jobbar byxor med ett litet häng. Hans träskor, som jag tror hade vuxit fast på honom. Och hans skratt. Det finns ingen som har samma goda skratt som han, eller hade i alla fall. När ska smärtan försvinna? Bilderna som kommer när man sluter ögonen, allt från alla lyckliga stunder som vi hade tillsammans. Till bilderna från sjukan, gravkapellet, församlingshemmet och kyrkogården. Det blir som en ond cirkel innan slutet. En cirkel som jag hoppas ska sluta sig, och att man återigen kan känna lugnet. Tills dess så lever jag för mina barn, min sambo, mina syskon och övriga vänner. I svåra stunder kommer dom verkliga vännerna fram. Och dom som stannar kvar då, dom håller man hårt i. Älskar er alla som har hjälpt mig och stöttat mig igenom allt som hänt. Utan alla er så har det inte gått.