Så här blev då det till slut.

Ja nu sitter man och beskådar mästerverket på benet. Är grymt nöjd med resultatet. Nu kommer den ju att bli lite annorlunda så fort den har läkt, men ändå. Emmoth berättade att det va en tjej som tyckte det gjorde mindre ont att föda barn än att tatuera sig. Kan väl inte riktigt hålla med om det. Men det kändes ju, det jag ju inte neka till. Men inte mer än att man kunde stå ut med det. Och man visste ju att det bara va ett litet tag det gjorde ont. Så nu har jag alltså Dunderklumpen och två utav hans vänner på mitt ben. Varje gång som jag ser på dom kommer jag att bli påminnd om Jocke. Och det va ju det som va tanken. Tänk, att till helgen så är det ett halvår sedan jag såg honom senast. Kan inte fatta att tiden går så snabbt. Ett halvår, men smärtan gör lika ont. Enda skillnaden är väl att man har lärt sig bearbeta den, och inte låta den ta över ens vardag.