Ja idag har då återigen varit en sådan dag då man har kutat runt runt hela långa dagen. Men å andra sidan så har man fått en hel del gjort. Nu är mina så kallade rabatter klara, i ena har vi satt lite potatis och i den andra blev det en härlig blandning. Först ett hörn med en massa ätliga blommor, sen komme älsklingen med min födelsedags present (han är ju borta på torsdag), björnbärsbuskar, morötter piplökar och rädisor. Så nu har vi en hel del gott att se fram emot. Kastade ner alla sakerna från altanen och oljade in den, och det va minsann på tiden vill jag lova. Åkte och tog en glass med barna, att dom lär sig så snabbt och är så små. Liam såg redan på ett par meter vad jag komme och bar på. Sen satt han snällt som en liten trast och gapade tills det va slut.

Jag och mamma åkte på graven idag, planterade lite blommor och gjorde fint. Vet inte, men det är som en av och på knapp när jag är där. I sällskap så är jag väldigt sammanbiten, men när jag är ensam kommer stora floder nerför mina kinder. Det är nog något som fortfarande ligger och pyr någonstans långt där inne, något som igentligen borde komma ut. Men nu är man tillbaka på sin gamla bana igen. Ja men jag fixar allt, och jag kan hjälpa alla andra. Hur länge ska det ta denna gången? Vad blir det som kommer att frambringa paniken igen? Det är lätt att säga att man ska ta hjälp av andra när det känns svårt, men det är långt mellan ord och handling. Då fixar jag det heller så gott det går på egen hand, och bara sväljer en extra gång.

När blir livet lätt???