Idag va den stora dagen för att frakta hem all ved. Visste att det skulle bli rätt så känsloladdat, men hade ingen aning om hur Ludwig skulle reagera. Ibörjan va det inte speciellt märkvärdigt, förutom att det bara allmänt va jobbigt att vara där. Medans dom lastade flaket fullt med ved stod vi bredme och tittade på. Ludwig tyckte att det va lite skrämmande att stå så nära traktorn, så vi gick upp på altanen. Jag frågade honom om han visste vem som hade bott i det dära huset. Han funderade länge, men kunde inte riktigt komma på det. Berättade hur det va, och han sa med en ledsen min att han är ju i himmelen. Sen fick han syn på ett kort på Jocke som stod framme, han sken upp som en sol. Titta mamma, Jocke. Kom mamma så går vi in till han. Han va så lycklig, det riktigt sken om honom. Det va så tungt att måste berätta att han inte va där, utan han är ju i himmelen. Då suckade han och gick därifrån. Tittade in genom köksfönstret, och jag kunde nästan se hur vi satt allihopa runt om bordet. Åt god mat, skrattade och bara hade det gott. Det blev en jobbig hemresa. Alla tankarna, alla bilderna, allt komme fram igen. Alltid är det något som gör så att dom kommer fram igen. Är bara för jobbigt just nu. Tänk er den dagen då man bara ser dom ljusa stunderna, den dagen då man har hunnit bearbeta allt så pass bra att man inte bara ser det tråkiga. Den dagen längtar jag efter.