Men vad hade jag igentligen förväntat mig. Men nu har jag fått det framfört för mig. Har ingentligen inget annan att välja på än att ta Ludwig från hans dagmamma och placera honom någon annanstans. För tanken på att ha pojkarna på två olika ställen gör ännu mera ont. Det känns som om jag ska bli tokig. Har nu varit hemma över tre år sedan sista anställningen, och jag vill verkligen komma ut i arbetslivet igen. Men vägen dit kommer inte att bli rolig. Alla som som påstår att det bästa för barna är att vara hemma i minst 4 år och bara umgås med ett fåtal vuxna kan, ursäkta ordvalet, ta sig i arslet. Vad vet ni om det igentligen? Jag vet dock vad som är bäst för mina barn, och det är då inte att sitta hemma å sega i 4 år innan dom ska börja träffa annat folk. Nä nu väntar en sorgens tid fram till den dagen jag måste säga till Ludwig att han tyvärr inte får vara hos sin dagmamma mer, och leka med alla sina kompisar. Jag ser inte alls fram emot den dagen.