Läste om familjen som mist sin 17 åriga flicka. Kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle vara att mista sitt barn. Att mista en nära familjemedlem vet jag hur det känns. Och smärtan har ibland varit outhärdlig, så hur skulle det då vara att mista sitt barn? Sänder mina varmaste till hennes familj, kan inte säga att jag förstår vad dom känner. Men jag vet vad man går igenom. Ingen sorg är den andre lik. Ingen kan förstå vad den andre går igenom och känner. Men man kan räcka ut en hjälpande hand, och kanske en axel att gråta ut över. När olyckan har varit framme så finns det inget bättre än ens nära och kära. Och ibland så kommer stödet från ett helt annat håll. Håll hårt i era nära, man vet aldrig när olyckan är framme. Vi är alldeles för dåliga på att säga till varande hur mycket vi faktiskt älskar varandra. Ta som vana att alltid skiljas som vänner, och säg alltid vad ni känner och ofta. En vacker dag så kan dom små stunderna bara upp även den mörkaste stunden.