Vissa behöver knappt kliva upp ur sängen för att få ett jobb, medans vissa får gå nästan hela livet utan att få ett fast jobb. Hur ska man bära sig åt för att få jobba lite? När det nu råkar dyka upp ett jobb här så är vi ju en hel kommun som söker på det, oddsen för att få det jobbet sjunker radikalt.

Så härmed går jag ut med öppen ansökan på allt som finns. Vill verkligen ut i arbetslivet, att kunna dra sitt strå till stacken och kanske träffa nån annan levande människa på dagarna. Desperationen håller på att vara ett faktum. Att vissa kan gå runt och njuta av alla bidrag som kommer in. Att inte behöva jobba, och ändå trillar det in några kronor, sånt begriper jag mig inte alls på. Men skam den som ger sig. Någon vacker dag så är det nog min tur, åtminstone så kan man ju hoppas på det.