Efter att jag lagt mig igår låg jag länge och tittade på den ena lampan i fönstret. Den hade nästan varit trasig i ett år innan vi lagade den. Natten som vände upp och ner på våra liv lös den starkare än någonsin. Efter det hemska beskedet och sen besöket på sjukstugan, låg jag och stirrade ut i tomma intet. Om det sen va inbillning eller bara helt enkelt något som jag ville se vet jag inte. Av den lampan blev det ett sken mot fönsterrutan föreställande hans ansikte. Jag kunde se allt, det rufsiga håret, skägget, till och med den lilla knölen på hakan. Det kändes ändå tryckt, att han på nått sätt ändå kollade till oss. I nästan precis två dygn lös lampan, sen slocknade den. Jag fick panik. Provade att sätta i en ny lampa, men bilden va borta. Lika fort som jag satt dit en ny lampa så slocknade den igen. Va det ett tecken? Många tankar snurrade igenom mitt huvud igår kväll. Allt från det första dygnet spelades upp för mig. Letar fortfarande tecken, tecken på att han ändå finns kvar bland oss och vakar över oss. Att han finns ibland oss vet jag, det kommer han alltid att göra. Men jag letar ändå efter något speciellt. Allt känns bara så hopplöst ibland.