Ser fram emot helgen, lite egen tid. Uppbokad på fredag och på lördag så kommer jag att vara på hotellet från kl 19.00. Där får alla möjlighet att komma in till mig och titta på dom olika produkterna som jag har med mig. Ser fram emot en trevlig kväll med många trevliga människor. Så hjärtligt välkomna på hotellet på lördag.

Ja vad ska man säga, inte kan jag då klaga på mina små prinsar. De sprangs en hel del, men när det väl kom till krita så va dom hur duktiga som helst. Ludwig fixade det igentligen på första kortet, Liam inte långt därefter. Och sen syskonkortet, det fixade dom galant. Så nu är det bara att vänta på att kortena kommer hem.

Dagen blev inte som alla andra vardagar. Vi tog det lugnt på morgonen, 07.20 väckte barna mig å ville ha välling. Upp fixade det och släppte ut hundarna. Och kors i taket, så va det Liam som ville ligga kvar och inte Ludwig. Liam somnade ganska så fort igen, självklart så vände jag å på mig. Ludwig snurrade på länge, men även han la sig till ro och tittade på lite tv. Så här ska alla dagar vara. Vi åt lunch, klädde oss, Ludwig åkte till dagmamman och vi for till tandläkaren. Satt och pratade om lite matvanor och hur man ska sköt tänderna på dom små, nått som man igentligen vet. Men det va skönt att komma ut och göra nått annat. Så sen va det bara att åka och hämta Ludwig och sen hem och packa en väska till honom. Pappa/moffan skulle komma och hämta honom. Gissa vem lyckligaste killen i vilhelmina va?? Så det blev väldigt lugn här hemma sen. Åkte ut och hade tänkt att hälsa på min mormor och morfar, men dom va inte hemma. Så vi åkte hem igen och städade lite. Liam har blivit en hejjare på att gå nu, vilken dag som helst så går han lika bra som Ludwig. Men vilka vurpor, näsan fick sig en liten smäll så det komme lite blod. Men inte stoppade det lilla drängen inte. Fortare och fortare ska det gå. Sen så fick jag fin främmande, vet att hon brukar vara inne och tjuvkika här lite ibland. Det va riktigt skönt att bara koppla bort allt och sitta och prata en stund. Är inte så ofta man gör sånt nu för tiden. Så nu har jag laddat om i tvättmaskinen och diskat undan på bänken. Ska leta fram lite kläder till barna, fotografering imorgon. Hoppas dom sköter sig bra, så att korten blir fina. Och har vi tur så håller knäna mina imorgon så att jag slipper kasta barn runt golvet som jag gjorde ifjol. =)

Ja inte kan man komma undan att allt tar tid när man har två små här hemma. Våren har ju som bekant inte varit nån bra tid för mig, så det blev aldrig att jag putsade fönsterna. Och nu va det verkligen på tiden att det blev gjort. Fick lite panik när man vaknade och såg snön. Men det tar tid. Fick ändå en liten lucka när båda två låg och sov, så jag hann ta dom stora fönsterna i vardagsrummet och lite på det lilla i köket. Blir lite dragit när man öppnar upp, och barna är lite snoriga så jag vill inte göra dom sjukare. Har vi tur så kanske det blir ett fönster i morgon, men jag betvivlar på det. Ludwig blir hemma på förmiddagen, lämnar han hos dagmamman vid tolv istället. Ska på nån informationsträff hos tandläkaren med Liam. Nu ska man tydligen sitta och grupp och prata. Det har blivit ändrat precis nyss, så va det inte med Ludwig. Får väl se hur det blir med det. Så då va den dan förbi. Onsdag då är det fotning av barna på folkan, då kanske man får isäng dom efter lunch och hinner ta nått fönster. Tänk om man fick lämna bort dom en endaste dag, fy va mycket man skulle få gjort. Kanske måste lura iväg gubben till stugan med barna en dag nu när han kommer hem. Då ska det bli ordning och reda. Nej nu väntar tvättmaskinen, sen blir det natt natt.

Är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu, en massa saker som jag skulle vilja göra. Oftast fattas det två viktiga saker, pengar och tid. Men nån liten grej blir det alltid. Imorse tog vi oss en riktig svmorgon, även Liam går att lära. Nu va barna uppe rätt så sent igår, Liam somnade i bilen just efter 22. 07.24 tittade jag på klockan, då hade han slagit upp dom små. Dom åt sin ’gakkas’ och sen låg vi å bara myste. Till våran stora glädje så somnade båda små prinsarna om igen och vaknade vid halv tio. Vi åt lunch, sen klädde jag och Ludwig på oss och gick ut. Vi skulle bara ta en liten promenad ner på Ica och handla lite mjölk och ost. Men fy vilket väder. Det blåste om regnade och va kallt. Typiskt höst väder helt enkelt. Men med snabba steg fick vi upp värmen snabbt, och Ludwig han låg ju nerbäddad i vagnen och hade det gott. Sen blev det lite städning runt huset, alla jäkla löv ska ju bort. Va ute och kämpade på en stund tills Ludwig vaknade. Men det får jag nog sota för, snuvan blev inte direkt bättre av detta. Så nu ska man snyta sig och sen hoppa isäng. Kanske man får sova en liten stund innan allt drar igång igen.

I vanliga fall så brukar jag klara mig rätt så bra, men denna gången åkte jag också på förkylningen. Hoppas bara att det inte blir värre än vad det är, då är det ju sängen nästa. Och det fattar nog vem som helst att det går ju inte. Man har ju två små grabbar som ska roas dygnet runt nästan.

Har suttit och slitit mitt hår i sökande av lite nya kläder. Inte det lättaste på denna jord vill jag lova. Nån cm har försvunnit runt midjan, och då funkar inte riktigt byxorna som jag har. Ska ju inte klaga, det är ju bara bra. Men ändå har man inte dom måtten som katalogerna har. Ja bara man slipper gå naken i vinter är det ju bra.

Barna somnade tidigt ikväll, har inte hänt på flera månader tror jag. Så nu blir det bara ett kort ryck och sen stänger jag av för ikväll. Kanske man får en gonatts sömn, alltid brukar det ju vara nått som rör till det.

Vissa behöver knappt kliva upp ur sängen för att få ett jobb, medans vissa får gå nästan hela livet utan att få ett fast jobb. Hur ska man bära sig åt för att få jobba lite? När det nu råkar dyka upp ett jobb här så är vi ju en hel kommun som söker på det, oddsen för att få det jobbet sjunker radikalt.

Så härmed går jag ut med öppen ansökan på allt som finns. Vill verkligen ut i arbetslivet, att kunna dra sitt strå till stacken och kanske träffa nån annan levande människa på dagarna. Desperationen håller på att vara ett faktum. Att vissa kan gå runt och njuta av alla bidrag som kommer in. Att inte behöva jobba, och ändå trillar det in några kronor, sånt begriper jag mig inte alls på. Men skam den som ger sig. Någon vacker dag så är det nog min tur, åtminstone så kan man ju hoppas på det.