Ja du varför är man igentligen förvånad. Självfallet så ska det jäklas för mig, på alla de sätt som det bara kan. Det första som hände va att bilen dog på väg hem från morsan i fredags. Efter många om och men så startad den så att vi då tog oss hem. Dessutom den natten fick jag vandra av och an större delar av natten. Det värkte, brände och stack i mitt knä. Trodde att det inte skulle bli nått mer, men på lördags eftermiddagen så pallade jag inget mer. Ringa på sjukan och bad om att få komma. Fick ringa efter svärfar som kom och skjutsade mig. Sen fick dom ta bort agrafferna. Och dom som påstår att det gör mindre ont att ta bort dom än stygn, nej ni. Nu kan det ju förvisso bero på att det hade börjat bli lite inflammerat. Det va ingen vacker syn som mötte mig, nog trodde jag väl att det skulle ha läkt ihop bra nu, men bitvis så glepade det stort. Allt blev så häftigt, plus att jag inte hade ätit så mycket till middag. Så jag fixade en liten pizza där också. Resten av kvällen va jag som ett asplöv, alldeles skakig. Idag är det mycket bättre. Nu är det bara den dära jäkla bilen som snurrar i huvudet på mig. Vad är det som är fel? Hur lång tid kommer det att ta och laga den? Kommer det att kosta multum? Jag vill bara kräkas på allt. Men men, nån gång i livet så kanske det är min tur, min tur att få lite tur.