Nu tror jag att mina ögon helt håller på att lägga av. Gårdagen ägnade jag mig helt åt att vårstäda köket. Varje liten vrå fick sig en omgång, och allt som det va ett kanske över det kastade jag. Oj så rymligt och härligt det blev i alla skåp. Känns verkligen hur skönt som helst nu när det är gjort.

Idag har jag haft ett litet lugnare tempo. Suttit och skissat och ritat på en plansch till min kusin som ska ha kalas på lördag. Hade utlovat mig som lekledare, men när tankarna inte är iordning så blev det annat inbokat. Så nu blir det någon av syskonen mina som får hoppa in i stället.

Kan ni tänka er, imorgon kväll är det tre år sedan jag och minsta systerna va hemma här och städade hos fiskarna och planerade inför en lugn hemma kväll. Men så blev det inte. Kan fortfarande se Fridas vita ansikte framför mig när hon inser att det är vattnet som har gått och jag kämpar med att få tag på hjälp. Från första tecknet fram tills att vi hämtade upp mamma (då blivande mormor) i bäsksjö hade jag ett leende på läpparna, sen försvann det en liten stund. Ändå fram tills jag fick upp en liten naken skrikande människa på mitt bröst. Jag har nog aldrig lett så mycket i hela mitt liv. Är nästan med lite sorg i tankarna som jag tänker tillbaka på det hela. Nu har det gått tre hela år, nu är inte han så liten längre. Men det går inte en endaste minut utan att han bygger på min lycka över att vara hans mamma. Har nog inte kunnat få mer underbara barn. Och det tror jag nog att dom flesta kan hålla med om.

Mina små knoddar är verkligen hela min värld!!!!