Man ska inte klaga, det finns ju dom som har det värre? Självklart finns det dom som har det värre, men jag kan väl inte mer än klaga på min situation. Det är den enda som jag känner till. Tänk va trevligt det hade varit att få skriva lite positiva saker. Men som det ser ut nu så verkar det vara långt borta. Hade tänkt att barnen skulle få prova att vara hos dagmamman i morgon, tror att det är någon som sitter och läser mina tankar och kastar negativa saker på mig. Efter att jag hade kört bort alla sopor, men hjälp av min syster, så tyckte jag att lillebroren kändes en aningen varm. Återigen fram med termometern, den visade 39,4. Så nu är det bara att börja om igen. Känner en lätt panik/ilska/frustration svepa över mig. Tycker faktiskt att det räcker med tråkigheter nu. Så imorgon får man upp och ringa sjukan igen. Varför dom inte gav Liam medicin samtidigt som Ludwig vet jag inte, han hade ju trots allt en sänka på 76. Fick mig en liten tankeställare igår när jag sprang runt som mest. Allt blev så ’obalanserat’, hittade inte öppningarna till rummen ordentligt utan sprang in i alla kanterna. Ögonen levde ett eget liv. Å nu sitter jag mest och funderar på hur jag ska få alla minuterna att räcka till. Disken bygger berg på bänken, den rena tvätten svämmar över på sängen, dammsugaren och skurmoppen behöver motioneras ordentligt, men jag vet helt enkelt inte när jag ska få in allt på dagens alla timmar. Vill så gärna återuppta min träning igen, men det finns ingen tid att komma ifrån, och ingen hjälp med att lägga upp ett nytt anpassat program. Får hoppas på att när barnen har blivit friska att man kanske kan åka och träna i varje fall en gång i veckan. Då kanske man får den energi som man behöver för att klara resterande dagar. Ska prova på att göra ett försök med disken innan jag hoppar isäng, om nu mina armar vill lyda vill säga.