Det finns väl inget som smärtar lika mycket hos en förälder som när ens barn är sjuka. Man känner verkligen hur det skär i hjärtegropen. Inatt stördes min sömn allt för många gånger av en hostande liten kille. Det kom som i vågor, som attacker. Ibland blev det så häftigt att han nästan inte fick åt sig andan. Och sånt tycker jag verkligen är hemskt. Vi har fått prova oss fram med olika host mediciner. Men ingen av dem verkar igentligen bita. Och efter rådfrågning med en läkare så konstaterade vi att det finns inget annat som vi kan ge honom. Hoppas verkligen att han slipper hosta i natt, och att inte febern kommer tillbaka. Ja ingen har väl igentligen påstått att det är lätt att ha barn, varken för kropp eller själ.

Nu har jag en liten illbatting som står och slår mig på rumpan och ropar tjockis. Ska ge han en omgång, springa ner i tvättstugan och sen blir det sängen för oss.