Idag hade vi ett sista farväl av vår kära farfar. Det är aldrig trevligt med begravningar, trots att dom levt ett långt och härligt liv. Trots detta så va hela dagen fylld med värme. Träffade många som man både aldrig har träffat och dom som det va länge sedan man träffade. Det blev en lång dag, innan vi äntligen lämnade Vilhelmina bakom oss njöt vi av en god middag hemma hos svärföräldrarna. Har packat iordning min demo väska så att den ska vara klar tills i morgon. Förutom det så invaderas grundsjö av människor i olika kalibrar. Då ska vi bjuda på älgskav på murrikkan tillsammans med potatis och lite grönsaker.

En tanke slog mig igår kväll, ett obehag kryper längst ryggen.
Vi fick den stora förmånen att få känna Jocke i 7 år, han blev 37 år ung, han föddes 1970 och somnade in 2007, en siffra återkommer hela tiden. Sen slog det mig, jag fick möjligheten att lära känna Jan-Gustan, farfar, i 7 år, han föddes 1927 och begravningen ägde rum den 27. Sedan unga år har jag alltid haft siffran 7 i mitt huvud, att det på något vis skulle vara ett turnummer för mig. Har man spelat på något så har alltid siffran 7 varit med. Men så är inte fallet nu. Jag räknar dagar och minuter tills den dagen vi har kommit in på vårat 8:de år tillsammans. Vill inte att nått med 7 i sig ska förekomma. Är jag bara dum som tänker/känner efter för mycket? För att denna siffra förekommer allt för ofta kan inte vara en slump, eller?